Hemmafest...

...men jag är inte bjuden.

Jag var övertygad om att det var den lilla hemska "backslicken" här ovanför. Han och hans polare (14-20 år) brukar ha party i hans föräldrars lägenhet. På morgonen är hela trapphuset nedspytt, krukor är krossade, flaskor på gården osv.

Musiken började vid fyra på eftermiddagen. Jag skrek. Sedan dess har jag kokat. Musiken har skiftat ljudnivå, för någon timme sedan var det outhärdligt. Väggarna skakade, någon form av techno, och jag trodde att det möjligen var ett skämt.
Sedan började det komma låtar som Moviestar, Long tall Sally och Under my thumb, jag började fundera på om det kunde vara någon slags trend, bland småbratsen, men fann det högst märkligt.

Bestämde träff med en vän. Promenad i haglet. Stod inte ut. Tänkte plinga på och läxa upp dom innan. Men så såg jag lappen. "50-årsfest". Suck. Dött lopp.

Promenera runt Nytorget, Erstagatan, Folkungagatan och upp igen. Trevligt. Längesen jag pratade med en vän, känns det som. Sjukdommen har gjort mig isolerad.

När jag nu kom hem spelade dom The Sounds. Det finns inget värre. Eller jo, det kanske det gör. Men The Sounds är uschochblä för mig.

Nu gör halsen ännu ondare än förut. Fötterna är blöta. Åh. Äntligen sänker dom, hissen låter. Kanske ska dom ta och tänka på refrängen. Det är faktiskt farligt att ta ut sig för mycket i den där åldern...