Desperat.

Hemma från jobbet..äntligen. Hungrig. Uppspelt, men trött.
Sjuk. Host. Slem.

Jag har gråtit mycket dom senaste dagarna. Har en lägenhet pågång. På Söder. Å ja. Jag vill jag vill jag vill.
Sjöutsikt och helt perfekt.
Bli min!

Men ja, jag har gråtit. Och gråtit. Vet inte vad som hänt. Muren är riven. Förtollningen bruten.

Jag är ingenting. Jag får ingenting. Jag vill ingen, jo, jag vill massor.
Jag vill ha;
sex
lust
pengar
närhet
ömhet
kramar
sprit

Han älskar mig. Jag har glömt hur det känns. Jag älskar ingenting. Förutom minnena av värme och kärlek.

Jag tror att jag är mjuk och blödig. Men egentligen är jag stenhård. Han tycker att jag har förändrats. Och det har jag nog, kanske.

Eller så är det febern som gör det.
Tristessen som får mina tårar att spruta.

Öken.

Hemmafest...

...men jag är inte bjuden.

Jag var övertygad om att det var den lilla hemska "backslicken" här ovanför. Han och hans polare (14-20 år) brukar ha party i hans föräldrars lägenhet. På morgonen är hela trapphuset nedspytt, krukor är krossade, flaskor på gården osv.

Musiken började vid fyra på eftermiddagen. Jag skrek. Sedan dess har jag kokat. Musiken har skiftat ljudnivå, för någon timme sedan var det outhärdligt. Väggarna skakade, någon form av techno, och jag trodde att det möjligen var ett skämt.
Sedan började det komma låtar som Moviestar, Long tall Sally och Under my thumb, jag började fundera på om det kunde vara någon slags trend, bland småbratsen, men fann det högst märkligt.

Bestämde träff med en vän. Promenad i haglet. Stod inte ut. Tänkte plinga på och läxa upp dom innan. Men så såg jag lappen. "50-årsfest". Suck. Dött lopp.

Promenera runt Nytorget, Erstagatan, Folkungagatan och upp igen. Trevligt. Längesen jag pratade med en vän, känns det som. Sjukdommen har gjort mig isolerad.

När jag nu kom hem spelade dom The Sounds. Det finns inget värre. Eller jo, det kanske det gör. Men The Sounds är uschochblä för mig.

Nu gör halsen ännu ondare än förut. Fötterna är blöta. Åh. Äntligen sänker dom, hissen låter. Kanske ska dom ta och tänka på refrängen. Det är faktiskt farligt att ta ut sig för mycket i den där åldern...

Ät upp mig också.

Host, host

Blev dödssjuk. Hög feber och krämpor i hela kroppen. Fick lov att sjukanmäla mig, och förlorade därmed, typ Hur mycket pengar som helst. Känns aningen surt.

The weight/the band. Aj, det skaver riktigt i hjärtat, hur bra får det vara? Snart kommer tårarna. Helt jävla underbart. ouhf.

Jag har varit en riktigt stygg flicka och lagt bud på en himla massa struntsaker på Tradera + andra klädköparsajter. Kommer bli ett dyrt kalas det här för mig, men det kan jag vänta med att oroa mig för till nästa månad.

Jag ska bara vara hemma i helgen, och bli riktigt frisk. Har inte råd att vara halvdan, eller sjuk igen. Då är det ju också ganska okej att shoppa på nätet, om man verkligen inte kan lämna lyan.

Sovdags. Men först, hostmedicin.

Och, låten på repeat, bara En gång till!

Snor

Jag är sjuk. Jag har ont i halsen. Det är jobbigt. Det kommer dessvärre inte gå över heller, eftersom jag sover i ett hörnrum med otätade fönster. Det blåser och är ca 2 grader varmt, vareviga morgon. Someone, please kill me.

Ett sjukdomsproblem till.
Jag mår illa. Har ont i magen. Svårt att äta. Ont vid umgänge. Jävla skit. Har jag fått en könssjukdom tro?Eller cancer?Rabies?Hepatit?

3/9

Sköndag idag.
Handlade mat med E och åkte hem till mig. Käka, prata, käka, prata.

Såg "Upp till kamp!". Hah, vilken besvikelse. Eller, inte för att man hoppats på något direkt. Men det knottrade sig, av skam, på armarna, när de usla, fula skådespelarna vräkte ur sig sina osmakliga repliker. Pinsamt.



Imorgon är det special på jobbet. Man vill hålla kvar oss, alldeles För länge. Och för det bjuder man på korv. Jag äter inte korv.

Vi ska börja spela ihop, H och jag. Vet inte riktigt om det kommer fungera. Kanske lite väl mycket känslor involverade. Men det skulle vara riktigt kul att komma igång igen. Tror ändå att vi skulle kunna göra något riktigt bra. Jag skulle känna mig hedrad att få spela med honom, verkar dumt att tacka nej.


Och, så ska jag köpa kort, träningskort nu. Måste, måste, måste.
Det här håller inte i längden. Har ju börjat märka det nu, faktsikt.

Sovdags.

Det är för enkelt.

Livet har börjat rulla igen.Skönt. Och det är kallt ute. Då känner man att man lever. Det är bra.

Igår var det fyllefest. Roligt för första gången på länge. Det blev sent. Jag blev full. Jag har beslutat mig för att glömma mitt "ragg". Han är en idiot och förtjänar inte mig.

Men det är inte därför. Jag tycker att han är konstig. Han bara stirrar. Han hälsar inte, utan han ställer sig bara där, framför mig, så att jag inte kan göra annat än att säga hej, och sedan går han. Jag förstår ingenting. Vet inte om han gör det själv.

Jag är trött på komplicerade typer.

Jag såg en gammal vän igår, på 3:an. Han skulle gå av. Hade lite problem med dörrarna. Så han stod länge, vred på och hade sig. Jag tryckte huvudet hårt mot fönsterrutan. Jag ville inte hälsa. Och sedan ångrade jag mig. För jag har haft panik i över ett år, för att jag Vet att jag måste ringa honom. Han har saker som är mina, och jag har saker som är hans. Han vill dricka öl. Jag är rädd att bli full och spåra ur.

Varför kommer en människa som spökar, ofta, i ens huvud, på en buss som man sällan åker?Varför skulle jag se honom just då? Det är för enkelt.