Lonesome waltz.

Hej min älskade lilla dagbok!

Så, vart var vi?

Jag bor kvar i mitt hus. Fast mer fysiskt än psykiskt.
Hela "vi bor i hus" känns jävligt avlägset. Numera bor jag innanför kött och blod. Jag har flyttat in i min kropp och älskar det.

Livet har rullat på.
Jag har precis klivit ur en lång process av hårt jobb med mig själv. Slagit mig fri. Blivit vuxen tror jag (för att sätta ord på det).

Att läsa tidigare texter är delvis plågsamt, bitvis nödvändigt.  Alla killar. Allt knull. Allt ljug.
Stackars lilla mig.
Och det är det där jag har gjort nu.
Jag har legat under en filt, på en bänk och klappat mig själv på huvudet i alla åldrar och kramat om hårt.
Och det har hjälp.
Sakta men säkert har jag närmat mig mitt barn, mitt ursprung och sett sprickorna. Förstår och förlåter snedsteg både av mig själv och andra.

Jag yogar, springer och lägger mig tidigt. Håller depressiva tankar på lagom nära avstånd. Jag fungerar.

Så,

för en månad sedan flyttade min sambo till En annan stad tvärsigenom landet.

Det är spännande och skönt och märkligt.

jAg äLsKaR att vara SjÄLv



Jag skiter i om det är bra eller dåligt. Men det är hela sanningen. Man kan verkligen undra varför det stora behovet av att Vara med någon då varit så centralt i mitt liv, destruktivt faktiskt.

Nu består mitt liv av planerade frukostar med kollegor och spontana bruncher med vänner.
Ibland kommer han hit och ibland kommer jag dit. Då äter vi tacos i en andrahandslägenheter med tvättlinor i taket.

Häromdagen när jag skulle blåsa bort en ögonfrans från pekfingret för att önska mig något blev jag som alldeles tom; jag hade ingenting att önska, jag vill vara exakt, precis här, där jag är, just nu.

Fula regn. (idiot)

Att vi tillhör.
Fast dom inte säger det till dig finns jag här - igenom.
När allt har tystnat finns jag ju bredvid.
Och trots det alltid ensam. Med brustna hjärtat.
Jag bråkar inte mer för dig. Försöker stanna vänta
men samma samma.

Hepp.

Okej.

Nu händer det något. Nu byter jag spår. Jag är så å å färdig.
Jag ska börja jobba extra på demensboende i hopp om att förstå vad jag vill, få ett liv, börja plugga.

Måste göra.
Jag kvävs.

Det är så fint i vårt lilla hus. Önskar att jag var mer pysslig bara.
Folk har så fint och fräscht. Vi har det så "bohemiskt", som min mor uttryckte det. "verkligen jättehärligt" "jamen det är väl kul att inte ha som alla andra".
Men jag Vill ju ha som alla andra. Jag orkar inte vara rolig, ha gammalt skit och roliga lampor.
Det är så märkligt det där.
Varför vill ingen va som dom är?
Alla kunder på mitt jobb vill ha något som den andra har. Dom sitter och pekar på varandra. "Sådär, det där var fint som hon har. Och jag är så dålig och ful men hon är så fin" å man ba va!? Du är typ sjukt snygg och alla vill ha såhär, men inte du för du förstår inte vad du har!
förstår inte vad man har är det det? 

P.S.

hallå..

Idag hade vi möte på jobbet. Jag hade ingenting att säga. Det är ganska ovanligt. Ofta stör man sig ju på allting, vill förklara och förstå, säga något roligt men idag var det alldeles tomt.
Och det var så skönt. Jag har lyckats tagit min själ från det där stället. Det är bara ett jobb. Jag är inte dödstrött eller irriterad vareviga dag. Det känns trevligt.

jepp.

Vill ha en drink och en cigg men orkar inte masa mig upp ur soffan, vilket på något sätt säkert är bra.

Jag undrar om man har blivit asexuell? Blir man det med åren? Ingen som kollar när man är ute längre eller så är det väl kanske jag själv som har slutat titta upp.
Det suger ju på något sätt.

Jag har ljusfärgat mig för första gången. Det blev sådär. Det ser lite finskt ut.
Japp.

Så lätt, du känner väl mig?

Jag går runt i min bubbla. Undrar. Mår illa. Väntar på stupet. Upp, ner.
Skön luft, höga träd, vacker himmel..svartsvartsvart.
Och inte många som kan ses. Och ingen att prata med. prata för.
Istället blir det klaga, tjata, ångest. Runt runt i huvet. tvätta damma sakna. allt som inte är det här. Och samtidigt aldrig kunna leva på något annat sätt. Bara ångest att inte ha en mening inne i stan. Och miniorgasm för vad jag har. Hur LYCklig jag ska vara. och ledigt och korta dagar och roliga människor och fin pojkvän.

Kan det vara så enkelt?


Det är för bra. det blev för bra. Mitt städade hus och det mysiga köket och jag förstår alla mysiga familjer i Enskede som hade tända ljus och laga mat och stod med hukad rygg och grät i diskhon när jag gick förbi och drömmande längtade mig in hos dom.
Nu står vi i köket och hukar och hulkar och jagar möss och tänder ljus och lägger oss osams.

Inte visste jag.

Stick with me baby.

Man orkar ju liksom inte ta tag i allt som behöver göras.
Det är ett faktum.
Roa sig åt en sak i taget är helt lagom.

Att-göra-lista denna höst:

* Gå ner 5 kilo- för jag mår verkligen bättre när jag är riktigt smal.
* Börja med körkortet. (kommer skjutas upp)
* Sätta upp lister i sovrummet.
* Köpa symaskin.
* Börja på någon kurs. ...för att jag tror att jag skulle må bra av det (men jag hinner ju inte hur gör alla människor??)
* Läsa klassiker och nya böcker- sluta läsa om det jag har i min bokhylla, varför gör jag så?
* Börja laga matlådor igen.
* Gå igenom och göra radikala förändringar på jobbschemat.
* Träffa vänner mer spontant.
* Sluta småshoppa och börja köpa dyra kläder istället.
* Få långt hår och sluta färga sönder det.
* Jobba på mitt humör.

Check.

Ain't too good at losing, but I give up.

Så var sommarnätterna slut.
Och skönt är väl det.


Känner mig som mormor på valium. Skulle vilja lägga ut bilder på min döende trädgård. Vet inte riktigt varför. (sadist) Varken kul för dig eller mig. Inte heller för blommorna som prunkat och tuktat efter min uppmärksamhet hela sommaren. Och som då Nu först väcker mitt intresse.
"Jaha. Ska ni Dö nu..? "

Allt tycks vara i omvänd ordning.
Jag vill inte förstöra stunden när rosorna spricker och liljor och fluxen fläker ut sig i fält om varandra.
Då låter jag allt vara. Jag vet att det är bara jag som sett. 
Bilder på kräftskivan med bara mig och min man blir överflödiga. Jag kommer alltid minnas den kvällen. Och ingen annan skulle ändå förstå det där av en bild med kräftklor i näsan och snapsglaset i högsta hugg.
Jag läser aldrig slutet av boken.
Stannar upp när det är nått kapitel kvar.
Klarar sällan att ta adjö.
Vet att det är många som inte alls förstår det där.
Jag skulle nog helst vilja leva i dåtid.




Jag har en nära vän.
En vän med barn.
Som har träffat en annan man.
Och det skär lite i mig när jag ringer på morgonen och hon är hos den nya, medan barnet är hemma med sin pappa.
Jag är den sista som kan eller vill säga något om hur det ska vara.
Troligtvis är det för det bästa.
Men övergången är alltid så hemsk och sorglig.
Men man måste väl få gå vidare. Är det inte så?



Jag köpte bruna sammetsgardiner igår.
Det blev så fint till dom tunna vita innanför, det känns som ett hotellrum, ett porrhotellrum.
Vi har tagit fram det gamla trägolvet i sovrummet och köpt stora täcken och mjuka kuddar och släpat in en fin kista och tagit fram en tegelvägg och stora bulliga gamla lampor med varmt ljus.
I'm so very happy.
(Tänk om man kunde utbrista i något annat språk än engelska när man känner att man vill förstärka en känsla) .

Nu ska jag klippa ner hallonbuskarna.