Rewind.

Ut i kylan. Skynda till 3:an. Möter blickar. Blir varm.
På Medborgarplatsen står min vän, med en gammal klasskamrat till oss.

Klasskamraten säger att han nu jobbar för regeringen, efter att ha kommit hem från hästgården i södra Sverige, där han fått tillbringa något år, istället för behandlingshem. Han har suttit i fängelse. Bott i London. Varit gift med en advokat. Har ett förstorat hjärta och en flickvän med skägg.
Han har blivit sjuk. Hans ansikte rycker och hans näsa är nästintill sönderfrätt. Han hänger på oss och ljuger sig igenom två öl. Sedan blir vi tvugna att lämna honom där. Med alla sina ord.

Vi skrattar åt hans historier. Åt honom. Men vi vet båda två att det inte hade behövt bli sådär. Vi vet att vi kanske kunnat göra någonting annorlunda.
Fast vi ignorerar det just nu, istället fortsätter vi fnittra hela vägen till vår öldestination.

Väl framme beställer vi varsin drink i baren. En kille kommer fram och ställer sig bakom mig i baren. Han säger någonting, jag vrider ointresserat på huvudet men blir med ens glatt överraskad. Han är snygg. Toksnygg.
Vi börjar prata. Om allt och ingenting. Han pratar tyst. Och varmt. Han håller om mig. Men vill inte pussas.
Nej, sånt kan man vänta med. (!) Till natten... tycker han.

Vi tar en taxi hem vid stängning.
Hans lägenhet är otroligt fin. Alla detaljer. .
Jag frågar vad han jobbar med. Det vill han inte säga. Eller så blir det bara inte av. Jag konstaterar att han har pengar. Många intressanta böcker. Vackra skivor. Underbara möbler. Det räcker.

Vi har grymt sex. Han är .helt. galen. På morgonen när jag vaknar sover han djupt, med ruffsig kalufs, och täcket som täcker lagom mycket av hans kropp. På hans utsträckta armar blottar sig otroligt sexiga tatueringar, och stämpeln från föregående klubbkväll.
Jag blir varm i kroppen och tänker att den här killen vill jag gifta mig med och få hundra ungar och femton hundar. Jag skulle så gärna vilja vakna upp med honom vid min sida varenda morgon.
Hur kan man känna så efter en enda natt?
Jag. har. ingen. aning.

Jag går hem i stålande solsken och kall vårluft. Nej förresten, jag går inte. Jag fullkomligt svävar, genom Söderkvarteren som skiljer våra hem åt. Jag känner mig så lycklig.

Dagen efter är det äntligen dags att skriva kontrakt på lägenheten. Jag träffar den utmärkta värden som utan tjafs ställer upp med slipning av parketten och omtapetsering av väggarna. Hyran visar sig vara mindre än beräknat. Och helt plötsligt är det så tydligt att om det finns en Gud, så står han verkligen på min sida, just nu.
På väg hem, med nycklarna i handen och massa pirr i magen, råkar jag rikta blicken ut genom bilfönstret, och den landar rakt, på, HONOM!
Där går min blivande man. Mitt på gatan. I sin finaste jacka och sitt finfina hår.
Det är så jävla läskigt.

Om han inte ringer snart måste jag sluta tro på ödet och allt sånt där. Nu är det fan allvar.