Jag jag jag.

Okej. Jag håller på att bryta ihop. Totalt. Allt är uppochner, utochin. Tröjan, strumporna, nålen, pennan, allt har vänts åt fel håll idag.
Jag är helt slut och snart rasar jag ihop.

Har jobbat hela dagen. Det var okej. Fick för mig att jag skulle hämta en grej på ett ställe. Som jag mycket väl visste hade stängt. Men jag gick liksom dit iallafall. Antar att det var för att jag behövde gå för mig själv. Andas. Låta ögonen tåras och hjärtat bulta av frustration, för de dåliga öppettiderna. Jag vet inte. Jag tänkte, under min promenad hem igen, att jag nog håller på att bli galen. Att jag kanske bara brakar samman. Det gjorde jag inte, jag Tog mig samman istället.

Jag är ett as. För jag kan inte visa känslor för någonannan än mitt ex och migsjälv. Och mitt ex vill inte prata med mig. Så jag har bara mig.
Och jag hatar mig...

Glad igen.

Idag är jag glad. Jag har inte varit såhär uppåt på länge. Allt känns så lätt, nästan så att jag svävar. Konstigt.

Vi fick åka upp till sjukhuset igår och säga Adjö och titta på Farmor. Hon var nedfryst och såg ut som en Madame Tussau-figur. Det var obehagligt och kändes oerhört bisarrt. Men skönt.

Jag tror faktiskt inte jag hade förstått att hon försvunnit annars. Och jag tror att hon har det fantastiskt där hon är nu.

Igårkväll, när jag gått och lagt mig, kändes det som att hon smekte min kind. Jag blev alldeles varm. Det kändes som att hon tog farväl. Och imorse var allt toppen!

Imorgon ska en vän spela skivor. Vi träffades i lördags. Hade riktigt roligt...

Undrar om det blir Lika kul imorrn. Hm.

Han är en kopia av Brian Jones. Det är väldigt positivt.

Det här med döden.

Farmor är död.

Fan.

Det spelar ingen roll hur gammal en människa är, det gör ju för fan lika ont ändå. Fastän man förberett och bett om att hon skulle få somna in.

Och dåligt samvete har jag också. Och man ältar allt man borde sagt och gjort. Hur kunde jag vänta med något sånt?

Tid att börja berätta vad man känner för människor.

Och det känns så jävla tomt. Men jag har ju aldrig funnits där, och hon har inte riktigt heller funnits till hands.

Men ändå, hon ska ju vara här. Ringa och berätta konstiga saker. Rossla och fnittra. Klaga och ha sig.

Jag har ett kort som ligger på hallbordet. Jag skulle ha skickat det någongång i maj. Frimärke och allt på. Men inte fan har jag orkat ta med mig det, på min väg förbi postlådan. Fan.

Och jag borde vara så glad för hennes skull. Nu slipper hon ha ont. Hon har nog det bättre där hon är nu än hon någonsin haft på den här jorden.

Men jag är egoistisk. Så jag blir ledsen.

Det känns så tråkigt, så tråkigt.

Jag älskar min Farmor. Men jag sa Aldrig det. Så jag säger det nu. Och så hoppas jag, kniper ögona och knäpper händerna, att hon redan visste...

Veckostart

Igåreftermiddag träffade jag min vän, E. Vi gick till Ritorno och drack kaffe och åt bakelser. Vi pratade om vårt drömprojekt. Fantiserade om hur det skulle vara att jobba tillsammans, kanske resa iväg för att få inspiration, sedan komma tillbaka till Stockholm och förverkliga vår idé. Men just nu står allt annat i vägen. Det livet får vänta.

Vidare till Hötorget. Gröna linjen togs ur trafik och gjorde mig en halvtimme försenad och 100 % arg. Hade bokat bord på Mangolisk restaurant. Ingen större skada skedd. Maten var god och det var roligt att träffa lilla V och hennes mamma.

En kaffe efter maten och sedan iväg igen. Nu till Fridhemsplan. Hem till gamla lyan. Hem till kramar, kel och rockmusik.
Stannade över natten. Och konstigt nog kändes allt fantastiskt.

Brunch med E på phillykafét. Promenad. Inlämning av skor. Uthämtning av skor. Promenad igen.
Hamnade på Vanadisplan, i solen. Sedan 2:an hem.

Känner mig deppig. Orkar inte ta tag i något. Suck.

If I Fell.

If I fell in love with you

Would you promise to be true

And help me understand

'cause I've been in love before

And I found that love was more

Than just holding hands

If I give my heart to you

I must be sure

From the very start

That you would love me more than her

If I trust in you, oh please

Don't run and hide

If I love you too, oh please

Don't hurt my pride like her

'cause I couldn't stand the pain

And I would be sad if our new love

was in vain

So I hope you see that I

Would love to love you

And that she will cry

When she learns we are two

'cause I couldn't stand the pain

and I would be sad if our new love was in vain

so I hope you see that I

would love to love you

and that she will cry when she learns we are two

If I fell in love with you

Lördag

Sitter och väntar på att få gå ut.
Kanske blir det en kalaskväll, kanske rent fiasko.

Trött idag, igen. Ätit tapas. Gott.
Mötte upp en vän, hon hade fått ligg igårkväll. Lät härligt. Hon hoppades på att han skulle ringa, trots att dom inte bytt nummer.

Vet inte vad jag skulle ta på mig om det nu var så att vi ska gå ut. Jag har inga skor. Det är som en jävla jätteångest att inte ha skor.

Jag har köpt en hatt. Å jag vet att jag aldrig kommer att ta på mig hatten. Men den kändes nödvändig.

Jag skickar sms till mig själv och låtsas att det är från Honom.
Och jag söker på hans namn 69 gånger per dag.
När jag inte kan sova låtsas jag att han ligger bredvid.

Och jag får inte ringa. Jag kan inte ringa. Jag gör bort mig. Om och om igen. Och snart är det, eller inte snart, för det Är redan, försent.
Jag har skämt ut mig tillräckligt. Om han ville något skulle jag nog ha märkt det.
Men jag är inte van att vara desperat. Jag är inte van att bli ignorerad.

Och mina vänner säger att han är ful och konstig. Kanske är det bara för att han inte vill ha mig, som mitt hjärta svider av längtan efter hans... uppmärksamhet?

Jag vill Inte träffa honom ikväll!
(jag ljuger)

Landet Ingenstans

Kom hem sent från jobbet. Avbokade dejt, för trött och sliten.
Hamna istället framför Tv:n. Men då ingenting vettigt fanns att se, plockade jag fram Finding Neverland. Den kom till huset via en Aftonbladet eller liknande.
Och, jag grät. Jag grät . Lite till. Och ännu mer. Tänkte att det faktiskt är ganska äckligt att praktiskt taget dricka sina tårar. Men.

Filmen tog slut. Inte gråten. Så det rann och rann. Å ansiktet började klia av de salta tårarna.
Jag drog bort det blöta med handflatan. Ställde mig framför spegeln och stirrade. På mig själv.
Fy fan, vad snygg man är när man gråtit. Ibland.
Och jag kom ihåg en väns ord, när vi var några stycken som bröt ihop, tillsammans (lång historia). Hon sa "En sak är bra. Det är att alla ser så otroligt vackra ut nu."
Och det stämmer ju för tusan.

Nytt skönhetstips:
Power Cry- Innan jobbet. Innan festen. Innan middan. Innan sexet.


Ps. Johnny är så fruktansvärt snygg. Tror att jag kan vara den första som förstått det. Ds.

Desperat.

Hemma från jobbet..äntligen. Hungrig. Uppspelt, men trött.
Sjuk. Host. Slem.

Jag har gråtit mycket dom senaste dagarna. Har en lägenhet pågång. På Söder. Å ja. Jag vill jag vill jag vill.
Sjöutsikt och helt perfekt.
Bli min!

Men ja, jag har gråtit. Och gråtit. Vet inte vad som hänt. Muren är riven. Förtollningen bruten.

Jag är ingenting. Jag får ingenting. Jag vill ingen, jo, jag vill massor.
Jag vill ha;
sex
lust
pengar
närhet
ömhet
kramar
sprit

Han älskar mig. Jag har glömt hur det känns. Jag älskar ingenting. Förutom minnena av värme och kärlek.

Jag tror att jag är mjuk och blödig. Men egentligen är jag stenhård. Han tycker att jag har förändrats. Och det har jag nog, kanske.

Eller så är det febern som gör det.
Tristessen som får mina tårar att spruta.

Öken.

Hemmafest...

...men jag är inte bjuden.

Jag var övertygad om att det var den lilla hemska "backslicken" här ovanför. Han och hans polare (14-20 år) brukar ha party i hans föräldrars lägenhet. På morgonen är hela trapphuset nedspytt, krukor är krossade, flaskor på gården osv.

Musiken började vid fyra på eftermiddagen. Jag skrek. Sedan dess har jag kokat. Musiken har skiftat ljudnivå, för någon timme sedan var det outhärdligt. Väggarna skakade, någon form av techno, och jag trodde att det möjligen var ett skämt.
Sedan började det komma låtar som Moviestar, Long tall Sally och Under my thumb, jag började fundera på om det kunde vara någon slags trend, bland småbratsen, men fann det högst märkligt.

Bestämde träff med en vän. Promenad i haglet. Stod inte ut. Tänkte plinga på och läxa upp dom innan. Men så såg jag lappen. "50-årsfest". Suck. Dött lopp.

Promenera runt Nytorget, Erstagatan, Folkungagatan och upp igen. Trevligt. Längesen jag pratade med en vän, känns det som. Sjukdommen har gjort mig isolerad.

När jag nu kom hem spelade dom The Sounds. Det finns inget värre. Eller jo, det kanske det gör. Men The Sounds är uschochblä för mig.

Nu gör halsen ännu ondare än förut. Fötterna är blöta. Åh. Äntligen sänker dom, hissen låter. Kanske ska dom ta och tänka på refrängen. Det är faktiskt farligt att ta ut sig för mycket i den där åldern...

Ät upp mig också.

Host, host

Blev dödssjuk. Hög feber och krämpor i hela kroppen. Fick lov att sjukanmäla mig, och förlorade därmed, typ Hur mycket pengar som helst. Känns aningen surt.

The weight/the band. Aj, det skaver riktigt i hjärtat, hur bra får det vara? Snart kommer tårarna. Helt jävla underbart. ouhf.

Jag har varit en riktigt stygg flicka och lagt bud på en himla massa struntsaker på Tradera + andra klädköparsajter. Kommer bli ett dyrt kalas det här för mig, men det kan jag vänta med att oroa mig för till nästa månad.

Jag ska bara vara hemma i helgen, och bli riktigt frisk. Har inte råd att vara halvdan, eller sjuk igen. Då är det ju också ganska okej att shoppa på nätet, om man verkligen inte kan lämna lyan.

Sovdags. Men först, hostmedicin.

Och, låten på repeat, bara En gång till!

Snor

Jag är sjuk. Jag har ont i halsen. Det är jobbigt. Det kommer dessvärre inte gå över heller, eftersom jag sover i ett hörnrum med otätade fönster. Det blåser och är ca 2 grader varmt, vareviga morgon. Someone, please kill me.

Ett sjukdomsproblem till.
Jag mår illa. Har ont i magen. Svårt att äta. Ont vid umgänge. Jävla skit. Har jag fått en könssjukdom tro?Eller cancer?Rabies?Hepatit?

3/9

Sköndag idag.
Handlade mat med E och åkte hem till mig. Käka, prata, käka, prata.

Såg "Upp till kamp!". Hah, vilken besvikelse. Eller, inte för att man hoppats på något direkt. Men det knottrade sig, av skam, på armarna, när de usla, fula skådespelarna vräkte ur sig sina osmakliga repliker. Pinsamt.



Imorgon är det special på jobbet. Man vill hålla kvar oss, alldeles För länge. Och för det bjuder man på korv. Jag äter inte korv.

Vi ska börja spela ihop, H och jag. Vet inte riktigt om det kommer fungera. Kanske lite väl mycket känslor involverade. Men det skulle vara riktigt kul att komma igång igen. Tror ändå att vi skulle kunna göra något riktigt bra. Jag skulle känna mig hedrad att få spela med honom, verkar dumt att tacka nej.


Och, så ska jag köpa kort, träningskort nu. Måste, måste, måste.
Det här håller inte i längden. Har ju börjat märka det nu, faktsikt.

Sovdags.

Det är för enkelt.

Livet har börjat rulla igen.Skönt. Och det är kallt ute. Då känner man att man lever. Det är bra.

Igår var det fyllefest. Roligt för första gången på länge. Det blev sent. Jag blev full. Jag har beslutat mig för att glömma mitt "ragg". Han är en idiot och förtjänar inte mig.

Men det är inte därför. Jag tycker att han är konstig. Han bara stirrar. Han hälsar inte, utan han ställer sig bara där, framför mig, så att jag inte kan göra annat än att säga hej, och sedan går han. Jag förstår ingenting. Vet inte om han gör det själv.

Jag är trött på komplicerade typer.

Jag såg en gammal vän igår, på 3:an. Han skulle gå av. Hade lite problem med dörrarna. Så han stod länge, vred på och hade sig. Jag tryckte huvudet hårt mot fönsterrutan. Jag ville inte hälsa. Och sedan ångrade jag mig. För jag har haft panik i över ett år, för att jag Vet att jag måste ringa honom. Han har saker som är mina, och jag har saker som är hans. Han vill dricka öl. Jag är rädd att bli full och spåra ur.

Varför kommer en människa som spökar, ofta, i ens huvud, på en buss som man sällan åker?Varför skulle jag se honom just då? Det är för enkelt.