Jag har träffat en kille.
Händelsen har fått mig att tro att det finns något högre.
Jag har träffat mig själv.
Med kuk.
Jag kan inte peka på en, Enda, simpel, jävla, dålig sak. Inget kompromissande.
När jag steg in i hans lägenhet. När jag gick in i hans "arbetsrum", kändes det som att gå in i min egen hjärna. Jävligt surrealistiskt.
Där stod alla böcker jag läst. Eller tänkt läsa.
De mindre vanliga, men också de mindre pretto.
Alla skivor, jag har, tänkt ha, borde haft, kommer ha, kunnat haft.
Ordnat kaos.
Det han har i vitt har jag i svart, och tvärtom.
Det kom verkligen som en chock.
En helt främmande människa.
Hur kan det vara så klockrent?
Vi såg på film.
Han bjöd på rosé.
Han drog mig till sig i soffan.
Kysste mig magiskt.
Vi kunde inte släppa varandra.
Och trott eller ej. Han ville inte ha sex.
Vad är det för fel på mig och mina lösaktiga relationer?
Varför vill ingen knulla på första dejten?
Är det jag som är konstig?
Om man har kysst varandra i fem timmar, är det inte bara mysigt då att få gå och lägga sig tillsammans?
Att inte analysera. Bara göra.
Sjukt.
Tillslut så har vi sex i allafall.
Jag hade somnat.
Det gick på tre sekunder.
Bra dock.
Käkade frukost ute dagen efter.
Mysigt.
Allt perfekt.
Och nu ville jag förklara i ett sms att jag tycker att vi inte ska sätta någon press på oss själva.
Antagligen var det för konstigt eller för tidigt för han har inte svarat.
Det var två timmar sedan nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar