Nu är du fjärran.

I kulisserna har du smugit omkring nu, i tre år snart.
Du har dyrkat mig heligt.
Vad jag än gjort, har du förkunnat att din kärlek till mig är bestående.
När jag visat dig lillafingret, har du svalt hela mig.
Och jag fick lov att bryta, gång på gång.

Sporadisk kontakt på sistone. Men du alltid lika glad när jag ringer. Alltid lika ledsen när jag går.

Så igår.
Av en slump.
Ser jag.
Att du har flickvän.


Det känns bra.
Jag vill så gärna att du ska få det bra. Att du ska få barn. Att du ska ha någon att fira jul och födelsedagar med.
Jag har känt mig så skyldig. Att jag lämnade dig sådär.
Alldeles ensam.
Tog ifrån dig min familj, som var den enda familj du någonsin upplevt.
Det bränner ska du veta.

Jag vet att vi aldrig kommer bli tillsammans. Jag klarar inte av att vara med dig.
Och jag är inte svartsjuk eller någonting sånt.
Men det känns ändå litelite.
Ont.
Vet inte varför.

Du skrev att det kändes bra men att du tänker på mig hela tiden, och du undrar om det ska vara så resten av livet.
Jag svarar att det nog är bra, och att vi kanske kan bli riktiga vänner nu.
Så konstigt.
7 år, borta.

Finally.

Ja.
Tack snälla.
Och utandning.
Barnet har inget kromosomfel, i varje fall inte sådant som är "ej förenat med liv". Som det tydligen kallas.
Och inte downs heller.
Så nu återstår det bara att se vad det är för fel på den lilla.

Tung sten har lättat.


Jag har aldrig ätit pilgrimsmusslor som varit goda. Dom har inte smakat något. Jag vill att det ska vara gott.
Och ostron vill jag äta, det har jag aldrig ätit.
Och förresten har jag aldrig ätit god grillad tonfisk heller.
Jag tror att jag vill ha fisk.
Varför vet jag inte.

Jag skulle vilja sitta och dricka vinkaraff efter karaff. Äta smårätter. Drunkna i dryck och samtal.
Kanske på julafton.
När allting är klart.
Jag kan smita ut. Säga att jag måste ta luft.
Och möta upp i ett gathörn.
Du i stickad tröja med dina frostskadade händer innanför min, mjukt vilandes vid min svank.

Sen går vi hem till dig. Vi gör en värld under ditt täcke.
Där bara immiga andetag och du hård mot mitt lår får plats.
Du säger säkert att om vi inte somnar nu så kan det vara såhär föralltid.
Om vi lyckas hålla oss vakna, kommer tiden att stanna.
Vi kommer aldrig mer behöva ifrågasätta om det ska vara vi.
Men sen är det ändå du som slumrar först.

Those crimson tears.

Ovanstående bild är äckligt likt mig och mitt x, minus hennes otroligt smala midja.
Han är sjukt lik, och badkaret.
Funtar på att bli mörk igen, plus att jag vill att mitt hår ska bli lååångt någongång. .

Ibland känner man sig så ful. Har precis gått ur en sådan period nu. Idag var jag fan snyggast i stan.
Fast det är så konstigt.
Om jag har kläder som känns bra en dag, så vill jag typ ha samma nästa dag.
Men tredje gången man kör med samma grej, känns det helt plötsligt skittråkigt och pösigt och fult. Varför är det så? Är det så, eller känns det så?

Imorgon ska jag jobba. Sedan ska jag gå ut. ut ut ut. Jag ska bli full. På champange av diverse orsaker. Och öl. Förhoppningsvis.

Tönten som jag var på dejt med försöker prata på fbchatten hela tiden.
Han skriver att han inte tror att jag mår bra.
Misstänker att han tror att mina statusuppdateringar vänder sig till honom, av någon jävla anledning.
Typ "onsdag. suck.längtar till fredag" å han ba "Hur mår du egentligen? Du verkar JÄTTELEDSEN. förlåt men jag har haft jättemycket att göra till vernissagen."

Å ja ba "Hahahahaha. Hjälp jag får inte luft."

Jag vill l i g g a med en söt.

While I'm still strong.

Igår ändrade jag mig i sista sekund.
Jag träffade en vän och gick Skånegatan upp i snöstormen för att dricka öl.

Stockholm har känts som fragment ur sådana där "Året var.."-filmer, dom senaste dagarna.
Året är 1914. Bakom knuten vid Götgatan kommer en häst pulsande, med sådär långt hår på hovarna.
Och..ja . typ så.



Min vän lutade sig fram över bordet. Granskade mig noggrant. Under grov tystnad.
- Och vad fan ska du göra nu då?

Jag förklarar att ja, jag älskar ju honom.
Jag förstår förälskelse. Jag förstår kärlek vid första ögonkastet.
Jag vet att det går att praktiskt taget Vilja ge en njure eller liknande, för att få bevisa sin kärlek.

Jag skulle kunnat dött, och troligtvis var jag på god väg nedåt, ser jag nu i efterhand, för mitt ex, som sitter på ett hotell någonstans i europa medan jag sitter och går igenom vårat liv. Pärm till pärm. 3785 bilder.

Och jag önskar att vi kunde säga "nu ser jag. det här var fel. kom hem älskling. vi börjar om".
Men det går inte.

Vi har ett antal hinder.
*ålder, han är något äldre än jag. Han har ändock inte kommit dit jag tycker att han ska ha kommit i livet.
*jag har krav på honom, av någon jävla anledning, som jag inte har rätt att ha. Känner inte igen mig själv.
*vi har olika sätt att se på livet.
*jag är inte helt tillfreds med hans musik- kan tyckas otroligt larvigt. Men jag är van att kunna älska min killes musik.
Förstå honom, glädjas med honom, kämpa med honom. Deras publik kittlar skrattmandlarna och klubbarna som vill ha dom är bara för...jag finner inte ord.

Gud jag är en tönt.
Vill ha en vän nu. Eller bara gå.

Imorgonbitti får vi veta provresultaten på om barnet klarar sig.
Nu ska jag be.

Goin' back.

Barnet har fina hjärtljud. På torsdag kommer dom prova att göra ett nytt fostervattenprov. Det kan sätta igång förlossningen. Som ju i vilket fall kommer bli kejsarsnitt.
Utgången är dock fortfarande totalt oviss.


Idag var det snö.
Vitt, halt, kallt.
Jag gick till jobbet. Svävade lite ovanför marken. För trött för att känna. För ledsen för att tänka.
Bad så hårt igår. Tror fan nästan att det gick fram.
Och allt det jag lovade.
Kan jag med lätthet hålla.
Bra, för en gång skull.

Ibland när jag ber, har blivit ganska sällan sista tiden, så låter det ungefär såhär:

- Snälla gud, jag gör vad som helst bara jag inte har klamydia. Eller herpes. Du förstår att jag Kan inte berätta för J att jag har legat med någonannan, för han skulle bli helt knäckt. Jag lovar att aldrig mer ligga utan kondom (samtidigt i huvudet "fan det kommer ju jag inte kunna hålla, aja men jag kan ju säga det nu och verkligen försöka")

Så jävla lågt.
Måste sluta be om sådant där.
Det värsta är att det håller ju i sig så jävla länge. Det här med könssjukdommar. Om det skulle visa sig att jag har det nu så Måste jag ju säga det och fan vad det känns jobbigt. När ska jag förstå att jag är för gammal för sånt här?

Men.
Jag behöver inte bry mig snart.
För jag har nämligen bestämt mig för att jag inte ska nöja mig.
Jag vill ha Jonas Karlsson ungefär.
Möjligtvis innan det började se ut som han precis kommit ur en psykos och börjat bli tunnhårig,
men någon att Prata med.
Om stora frågor.
Någon att skratta med.
Inte underhålla.
Inte ställa sig under.
Jag vill känna att jag tycker att han är vacker.
Att varje rörelse han gör, ska ge mig varma stötar.
Jag vill känna att jag vill att han ska lägga sina fingrar i min mun.

Jag ska leta, nej, vänta, tills jag hittar.

Herregud. Ska inte det här vara grundläggande?

I'm home, so love me.

Känner för att förvånat ta upp telefonen och se att det är Du som tagit dig mod att ringa.
Svarar troligtvis efter en fyra, fem signaler sådär. Lagom avslappnat.
Önskar att du skulle be mig att ses där vi slutade. Ta en drink.
Där vi skiljdes åt för, tre år sedan..?

St eriksbron.

Fan vad vi gick där, du och jag.
Det var när du bodde i Atlas och jag i Stadshagen.
När ölhaket låg mittemellan. Cafét på din sida, mataffärn på min.

Har skymtat dig någongång.
I vimlet.

Det är skumt.
Vissa människor ser man regelbundet. Antingen har man samma dagsrytm.
Eller så är det sådär mystiskt.
Det finns personer som man ser vid bussen på morgonen, som plötsligt dyker upp på gymmet, på andra sidan stan.
Kanske stammis/därjagaldriggår-krogen och någongång till och med i väntrummet på gynakuten. .

Men aldrig du.


Jag tror att jag skulle svara.
Jag tror att jag skulle kunna vara där om en halvtimme.

Men det är någonting som inte gör det värt att ringa själv.
Vi var inte bra ihop. Det vet jag ju.

Men whiskey å cola. hm.
Skulle behöva dig kravlöst nu.

The dark end of the street.

Idag är det lucia.
Igår var jag hemma hos mina föräldrar, med min syster.
Hon måste föda om två veckor. Sjukt.
Hoppas hon får göra kejsarsnitt.
Tycker så otroligt synd om dom.

Och jag känner mig så dum som tänkt på att han ska bli söt, och ha fina kläder och alla saker och prylar och skitskitskit.

Min syster har varit så rädd att det inte skulle gå bra. Inte förrän i förra veckan började hon köpa kläder och fixa i ordning hans rum. Typiskt.


Idag för tre år sedan, opererades min mamma. Godartad hjärntumör och idag mår hon bra.
Känns som att det var igår, vet exakt vad jag tänkte vid den här tiden. Konstigt.
Tänk om jag hade vetat hur det skulle slutat.
Undra om man skulle vara helt avtrubbad då? Om man hade facit hela tiden..

Borde städa min lägenhet.
Skulle vilja ha en mjuk kille i garderoben.
Alltså en riktigt. Fast snäll, som gillar att kramas.