torsdag 17 december 2009

While I'm still strong.



Igår ändrade jag mig i sista sekund.
Jag träffade en vän och gick Skånegatan upp i snöstormen för att dricka öl.

Stockholm har känts som fragment ur sådana där "Året var.."-filmer, dom senaste dagarna.
Året är 1914. Bakom knuten vid Götgatan kommer en häst pulsande, med sådär långt hår på hovarna.
Och..ja . typ så.



Min vän lutade sig fram över bordet. Granskade mig noggrant. Under grov tystnad.
- Och vad fan ska du göra nu då?

Jag förklarar att ja, jag älskar ju honom.
Jag förstår förälskelse. Jag förstår kärlek vid första ögonkastet.
Jag vet att det går att praktiskt taget Vilja ge en njure eller liknande, för att få bevisa sin kärlek.

Jag skulle kunnat dött, och troligtvis var jag på god väg nedåt, ser jag nu i efterhand, för mitt ex, som sitter på ett hotell någonstans i europa medan jag sitter och går igenom vårat liv. Pärm till pärm. 3785 bilder.

Och jag önskar att vi kunde säga "nu ser jag. det här var fel. kom hem älskling. vi börjar om".
Men det går inte.

Vi har ett antal hinder.
*ålder, han är något äldre än jag. Han har ändock inte kommit dit jag tycker att han ska ha kommit i livet.
*jag har krav på honom, av någon jävla anledning, som jag inte har rätt att ha. Känner inte igen mig själv.
*vi har olika sätt att se på livet.
*jag är inte helt tillfreds med hans musik- kan tyckas otroligt larvigt. Men jag är van att kunna älska min killes musik.
Förstå honom, glädjas med honom, kämpa med honom. Deras publik kittlar skrattmandlarna och klubbarna som vill ha dom är bara för...jag finner inte ord.

Gud jag är en tönt.
Vill ha en vän nu. Eller bara gå.

Imorgonbitti får vi veta provresultaten på om barnet klarar sig.
Nu ska jag be.

3 kommentarer:

U:et sa...

varför känner inte vi varandra?

U:et sa...

varför känner inte vi varandra?

jolly jumper sa...

Söt du e U:et! Jag vet faktiskt inte, det hade varit perfekt..!