Känner för att förvånat ta upp telefonen och se att det är Du som tagit dig mod att ringa.
Svarar troligtvis efter en fyra, fem signaler sådär. Lagom avslappnat.
Önskar att du skulle be mig att ses där vi slutade. Ta en drink.
Där vi skiljdes åt för, tre år sedan..?
St eriksbron.
Fan vad vi gick där, du och jag.
Det var när du bodde i Atlas och jag i Stadshagen.
När ölhaket låg mittemellan. Cafét på din sida, mataffärn på min.
Har skymtat dig någongång.
I vimlet.
Det är skumt.
Vissa människor ser man regelbundet. Antingen har man samma dagsrytm.
Eller så är det sådär mystiskt.
Det finns personer som man ser vid bussen på morgonen, som plötsligt dyker upp på gymmet, på andra sidan stan.
Kanske stammis/därjagaldriggår-krogen och någongång till och med i väntrummet på gynakuten. .
Men aldrig du.
Jag tror att jag skulle svara.
Jag tror att jag skulle kunna vara där om en halvtimme.
Men det är någonting som inte gör det värt att ringa själv.
Vi var inte bra ihop. Det vet jag ju.
Men whiskey å cola. hm.
Skulle behöva dig kravlöst nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar