Finally.

Ja.
Tack snälla.
Och utandning.
Barnet har inget kromosomfel, i varje fall inte sådant som är "ej förenat med liv". Som det tydligen kallas.
Och inte downs heller.
Så nu återstår det bara att se vad det är för fel på den lilla.

Tung sten har lättat.


Jag har aldrig ätit pilgrimsmusslor som varit goda. Dom har inte smakat något. Jag vill att det ska vara gott.
Och ostron vill jag äta, det har jag aldrig ätit.
Och förresten har jag aldrig ätit god grillad tonfisk heller.
Jag tror att jag vill ha fisk.
Varför vet jag inte.

Jag skulle vilja sitta och dricka vinkaraff efter karaff. Äta smårätter. Drunkna i dryck och samtal.
Kanske på julafton.
När allting är klart.
Jag kan smita ut. Säga att jag måste ta luft.
Och möta upp i ett gathörn.
Du i stickad tröja med dina frostskadade händer innanför min, mjukt vilandes vid min svank.

Sen går vi hem till dig. Vi gör en värld under ditt täcke.
Där bara immiga andetag och du hård mot mitt lår får plats.
Du säger säkert att om vi inte somnar nu så kan det vara såhär föralltid.
Om vi lyckas hålla oss vakna, kommer tiden att stanna.
Vi kommer aldrig mer behöva ifrågasätta om det ska vara vi.
Men sen är det ändå du som slumrar först.