I kulisserna har du smugit omkring nu, i tre år snart.
Du har dyrkat mig heligt.
Vad jag än gjort, har du förkunnat att din kärlek till mig är bestående.
När jag visat dig lillafingret, har du svalt hela mig.
Och jag fick lov att bryta, gång på gång.
Sporadisk kontakt på sistone. Men du alltid lika glad när jag ringer. Alltid lika ledsen när jag går.
Så igår.
Av en slump.
Ser jag.
Att du har flickvän.
Det känns bra.
Jag vill så gärna att du ska få det bra. Att du ska få barn. Att du ska ha någon att fira jul och födelsedagar med.
Jag har känt mig så skyldig. Att jag lämnade dig sådär.
Alldeles ensam.
Tog ifrån dig min familj, som var den enda familj du någonsin upplevt.
Det bränner ska du veta.
Jag vet att vi aldrig kommer bli tillsammans. Jag klarar inte av att vara med dig.
Och jag är inte svartsjuk eller någonting sånt.
Men det känns ändå litelite.
Ont.
Vet inte varför.
Du skrev att det kändes bra men att du tänker på mig hela tiden, och du undrar om det ska vara så resten av livet.
Jag svarar att det nog är bra, och att vi kanske kan bli riktiga vänner nu.
Så konstigt.
7 år, borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar