Äntligen hemma efter jobbet. Trodde ju då att min vän och jag skulle ha partyparty.
Hon meddelade med ynklig röst, en sån som bara hon kan framställa, att hon ska jobba öppning imorrn.
Hon tror att jag ska tjata, att jag ska tycka att hon är tråkig. Det gör jag inte.
Jag förstår mycket väl vilket helvete hon har, med alla jobb och personer som behöver henne.Men synd, det är det.
Jag var på humör, nu sitter jag istället här, med överbliven chinamat (från restaurangen på folkungagatan,bredvid ica, damn va bra mat det är där), och sörjer mitt liv.
Självklart lyckades jag övertala mig själv, för några minuter sedan, att skicka iväg ett sms till Honom.
"Va gör du...?"
Och lika självklart sitter den jäveln å super på pet sounds...1 meter härifrån!
"Va ska du göra?" skriver han, lätt oengagerat.
"Va hemma.......antar jag..."
"Ok"
Vadå ok??! Han ska ju för fan be på sina bara fotknölar att jag ska komma till honom, han kan väl ringa en taxi, slänga ihop en kärlekssupé (helst inte i taxin), därefter Älska hela natten lång (å då helst med mig).
Men nej.
"Ok".
Jag är en desperat, gammal nucka vars syfte och mening i livet är att ruttna bort, som ett annat bananskal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar