Jag har en hund. Hon är det sötaste man kan tänka sig. Men hon är inte sådär "jag sitter i en väska och har kjol och knästrumpor", nej, hon är som en liten vargunge. Fruktansvärt självständig och bestämd, och med ett hjärta av guld.
Hon älskar musik. Bra musik, bara bra musik faktiskt. Det märkte man redan när hon var en liten liten valpflicka.
Hon gillar speciellt Exile on Main St och Between the Buttons, alltså på riktigt. Så fort man sätter på nån av skivorna kutar hon in i rummet, hoppar upp i något bekvämt och somnar på stört. Jag tror iallafall att det är ett gott tecken.
Något som jag inte vet är bra eller dåligt är när munspelet åker fram, då kutar hon också till det aktuella rummet, men sätter sig istället och ylar, hysteriskt med i melodin. Antingen hatar hon det, eller så sjunger hon, jag vet inte.
Hur kommer det sig att man kan älska någon som aldrig har sagt ett ord till en. Någon som man inte alls vet om den delar ens tankar och värderingar. Eller för den delen, ens har några tankar.
Vare sig det är en hund eller människa, så är det ju så lätt att förälska sig i det man inte vet någonting om.
Jag har varit kär tvåhundrafyrtioelva gånger i människor på gatan, i affärer osv. Och det är så lätt att bli besatt av sådana kärlekar. Varför kan man inte nöja sig med det enkla?
Bara en enda jävla gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar