det jag inte vill ta i.

jag vill förklara en känsla. en känsla som aldrig infinner sig i tystnad. där måste finnas musik. och lite sorg. lite ont, i magen, liten smäll, inuti.
det är så klyschigt. allting. new york, paris, stockholm.
America, låten, gör så ont i hjärtat. det är också klyschigt. därför sätter jag den på repeat. men först hämtar jag mina cigaretter. och öppnar fönstret. sedan höjer jag volymen.

jag vill gå under. jag vill leva, utan att för den delen finnas. jag vill inte finnas till för någon. men det är när jag är själv som jag vill försvinna. inte när jag är mitt uppe i allting.
och jag försöker beskriva i ord.

och jag lägger ner tid på att titta på andras ord. och jag finner det intressant. jag orkar inte läsa min text. för jag vet redan vad jag menar.

du vet att;
strindberg ligger framåtstupa på isen, med en linjal mäter han horisonten, den är varken eller.

jag fimpar min cigarett, och jag stänger fönstret, jag vet att jag kommer känna igen. och det finns ingenting att göra.
jag är för feg, och det finns ingenting jag kan göra.