Speak up, please.

Jag ska inte låtsas om som att det inte har hänt mig. Jag kan aldrig glömma. Men jag kan välja att leva.
Jag är glad att jag tog det beslutet, för det var långt ifrån självklart.

Och jag har träffat så otroligt mycket människor, och jag har hört så många kloka ord.
Det är något som alltid kommer finnas med mig, något som jag aldrig kan radera. Inte vill jag det heller.

Jag ser när någon har varit med om samma sak som jag. Jag har hört det från flera, att man plötsligt märkt att folk i ens vänkrets, har något att berätta.

Det som är viktigt är att inte gå själv, att aldrig sluta sig.
Det är nog det absolut svåraste, att vräka ut sin själ och sin kropp, för vem som helst, som är villig att lyssna. Men det är ett måste.

Tala högre. Jag hör inte.