Såg Du månen igårkväll?
Det gjorde jag. Jag tog en promenad ner till bryggan, och där var den. Fullständigt halv, nästan orange, och ofantligt stor.
Jag brukar gå ner sådär, och det brukar vara vackert, och jag brukar ha någon att dela det med. Nu hade jag inte det.
Det viktigaste här i livet verkar ju vara att hitta någon att leva med, om man har gjort det, ska man vara nöjd då, och inte hålla på att krångla så mycket, kanske?
Livet är roligt att dela med någon.
Soluppgångar och snöstormar, torktumling och skivköp, blir så mycket mer färgstarkt, när man har sin käresta vid sin sida. Nu när jag är ensam är allting grått, ungefär lika.
Men, jag behöver däremot inte offra massa timmar av mitt liv till Fotbollsmåndag, eller nått annat manligt.
Ja, det är fan lika mycket slentrian nu, när jag går hem, helt slut och lägger mig i min soffa och käkar choklad, som när jag gick hem, helt slut och förberedde middagen. SlentrianGonattJagÄlskarDig, är nog faktiskt bättre än plastiga komplimanger på krogen.
Vad håller jag på med? Varför väljer jag bort det fina?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar