Perfekt normal.

Ja herregud. Jag var på fest. På festen träffade jag en man. En med mörkt skägg, pipa och skepparhat. Tyckte han va snygg men inget mer. Sen började vi småprata. Det visade sig att han bygger båtar. Och jag gillar båtar. Eller åtminstone vatten. Han bodde på ett varv, i en båt, utanför stan. Nånting i mig tänder verkligen till när det lutar åt att sova borta. Så kul att se hur andra har det. Vi tog taxi. Vi klättrade ner i båten. Vi drack öl. Sedan kröp vi in i ruffen och han berättade om sitt, ganska, spännande liv. Vi kom fram till att vi gillar samma musik. Han kom från en bra familj, var driven, snickrade, fixade, var smart och rolig plus att han hade världens finaste träbåt från -32. Han hade magiska gamla tatueringar på diverse ställen över hela kroppen. Allt klaffade så bra. Men, det klickade inte. Någonting litet saknades. Han var perfekt normal, för att leva ett så speciellt liv. Jättesnygg, men ändå inte. Det hade kunnat vara så bra. Vi åkte tillsammans i morse. Han skulle hämta sin gamla volvo amazon -64 och jag höll ju på att dö. Igen. Han frågade om jag skulle med till Ikea. Hur många killar gör det frivilligt? Varför kunde inte han vara den rätte?