September

Vill sätta ord på för att förstå. Har tittat på en lägenhet. En etagevåning på 115 kvm med högt i tak. Centralt, med stor balkong. Townhouse. Såg framför mig hur det skulle bli ett rörligt liv. Där jag kunde sitta och 'jobba' i köket och barnen sprang lite in och ut. Nån går till skolan. Nån vill ner och spela fotboll. Jag kan dra iväg och låsa dörren. Dom får båda av två världar. Men så tittade jag på ett nybyggt parhus igår. Det ligger vackert. Jag har nog en gång i tiden velat bo så. Liten tomt. Fem sovrum. Nystart. Ett hem. Lägenheten gav mig ångest när jag var där. Och ändå fick den mig att drömma och planera. Huset tar ett grepp på mig. På något sätt hållee den mig kvar. Kanske bra för barnen. Studenten. Eller kommer vi sitta där, isolerade. Lämnar en stor tomt efter mig. Ett stort hus. Som han ska ta hand om. Känner att jag hoppar av. Sviker. Samtidigt när vi pratar, knyter det sig i magen. Jag vill att samtalet ska ta slut. Chicken tikka masala. Jag förlitar mig på min bror. Jag förlitar mig på känslan att jag en dag kanske åker mellan Israel och vår lägenhet i Spanien. Att jag kanske skapat nånting. Vänner. Jobb. Liv. Det jag lägger bakom mig är drömmarna om det som skulle bli. Båten som skulle köpas. Segla ner till grekland. Skapa minnen. Men man kan väl inte bestämma över sina minnen? Kan man leva livet för att skapa bra minnen? När jag vaknade imorse hög det i mig. Det vackra ljuset. Utsikten. Lugnet. Känslan att mordet på landet sätter ett stopp. En smutsig känsla. Jag ber gud om en väg.

Kris

Jag minns hur vilan var något som var obekant. Att jag landade mjukt i min kropp, i stunden, i att få vara. Älskad. Helt utan prestation. Men kontrollerad. Dock ingen bedrift eftersom jag aldrig ville svika. Med målet inställt. Var jag lycklig. Orolig över blickar utifrån. Men ändå, genuint lycklig. Samtidigt försöker jag skapa ett hem. Med målet att inte alla ska behöva fly från sina egna kroppar. Precis så som jag gjorde. När kroppen förändrades. Där det fanns kritik och samtidigt hyllande. Man var smart, men lite udda. Bland andra människor, normalbegåvad. Men lite udda. Har så svårt att förstå att jag ska släppa det som fick mig att känna fullständig närvaro. Ren kärlek. Fascination. Längtan. Storögt. Buren.

Det värsta av allt..

.. var att vi delade språk. Att jag var en knopp på kvisten, som var du. Att där din hud slutade, tog jag vid. Aldrig har någon tidigare brutit ut i sånt gapskratt, när jag bara sagt något som var Lite kul. Aldrig någonsin förr har jag delat fingeravtryck. Speglat mig. Alstrat värme mellan kroppar som skydd. På planet, i soffan, på cafét. Med barnen. Familjen. Själva framför filmen. Total trygghet. I dina armar skulle jag somna. Du skulle lägga ner mig varsamt. Som den skatt du sa att du funnit. På mjuk sammet. Skulle du sitta vid min sida. Smeka min panna. Och jag vet att du skulle stanna där om det så var till ditt sista andetag.

Död

En kvinna har blivit mördad i vårt gamla hus. Jag är i chock. På en liten ö. Vi var där i somras och gick förbi. Hon klippte gräsmattan. Så fruktansvärt. Ett avslut. Jag tog en promenad. Jag försöker höra min kropp. Jag känner hur det jobbar inifrån. Fick ont i halsen när jag tänkte på att tala sanning. Leva i sanning. En mening som ger mig rysningar. Paniskt rädd. Hotfullt. Jag tänker på vad det är att leva ett meningsfullt liv. Jag tänker på min pappa som levde ett bra liv, men jag förstår att man ingenstans kan stanna upp och tänka 'nu har jag det som bäst'. Jag har en massa saker jag vill göra. Men jag stoppar mig hela tiden eftersom jag inte har pengarna. Om du väljer på att ha en hjärna eller pengar, vad väljer du då? -Man väljer det man inte har. Häromnatten kunde jag inte somna. Jag låg och tittade på bostäder. Jag hittade en etta på 60 kvm. I ett 1900-tals hus. Jag skrev direkt till mäklaren på morgonen och fick titta en halvtimme senare. Känslan av kollo. Lukten. Energier som skrek bort. Tyvärr. Död och inte välkomnande. Jag fick därefter veta ett annat litet radhus i Tumba som skulle passa bättre. Åkte och tittade. Det såg ut som Svensson, Svensson. Kändes märkligt. Jag vet att barnen kommer vara glada var jag än är. Men att livet bara ska vara ett evigt stressande med att lämna och hämta känns svårt. Då kommer det kosta lika mycket i bilkostnader som i boende, om man kunde hitta något som var lite närmare. Jag känner mig likgiltig inför allt. Sårad. Ledsen. Besviken. Fruktansvärt ensam. Skadad. Kommer som vågor av hulkgråt. Mitt hjärta är fullkomligt sönderkrossat. Jag hoppas aldrig att det ska läka. Jag vill aldrig mer uppleva något liknande igen. Jag tycker det är skönt att jag inte har några vänner. Men jag kanske kommer behöva lägga mer energi på att bygga upp något slags nätverk om jag ska kunna ge barnen nånting. Mest av allt känner jag mig dum. Korkad. Förslavad.

13 augusti

Lägger mig på altanen med en bok som fångade min blick när jag gick förbi bokhyllan. Jag har inte läst på flera år. Den här boken gav jag till min mamma när hon hade konvalescens, efter en operation. Hon drabbades av hjärntumör och vi trodde att vi skulle förlora henne. Jag var 17 år. Jag och min syster flyttade hem till pappa för att ta hand om honom. Han kissade ner badrummet och åkte fast för rattfylla. Vi städade och lagade mat. Mina betyg blev lidande och livet stannade upp. Hon opererades den 13 december. Luciamorgon, vi smög upp och gjorde iordning frukost, som mamma alltid brukade göra. Vi satt i tystnad och titta på tv:n. Om hon vaknar, minns hon oss då? Operationen var omfattande och rädlsan för spridning efteråt var ihållande, en lång tid. När jag nu tar fram boken läser jag att den handlar om en kvinna som vid 7 års ålder tar ett beslut om att döda sin vackra, men självcentrerade mamma. Jag minns att mamma sa att hon både skrattade och grät när hon läste boken. Hon låg med en sjal runt huvudet och var beredd på att dö. Vi bad henne komma hem över jul, men hon visste inte om hon skulle orka. Vi tog ner alla tomtar från vinden och klädde granen. Åkte och hämtade henne ute i Älta. Jag minns hennes ögon när hon kom in i lägenheten. 'Hur har ni kunnat ordna allt det här?'. Men på kvällen ville hon åka tillbaka. Hon som aldrig varit trött.

Skal

Vissa delar av mitt hjärta tillhör dig mer än migsjälv. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ett liv utan dig. Jag förstår inte hur Gud kan vara så ond. Skulle jag inte visat lättja. Var det en prövning? Jag har aldrig utgett mig för att vara något. Jag förstod mig mer nu efter att jag fått veta mitt ursprung. Jag blev vän med det. Som att den förbjudna frukten blivit möglig. Jag är inte rädd att jag inte ska klara mig. Jag har aldrig haft särskilt höga krav på något. Jag har mest haft en fadd smak av att inte riktigt nå fram. Inte lyckas vara sammansatt som alla andra. Och egentligen bryr jag mig inte om det heller. Det enda jag vet nu. Är att jag stänger mitt innersta rum för gott. Låt mig aldrig aldrig nå dit igen. Låt mig sakta konserveras i vetskapen om hur det är att vara en tom misslyckad människa. En som varken kan ge till sig själv eller andra.

Juli

Jag sitter i en korgstol på farstun. Barnen har vattenkrig på gräsmattan. Vi skulle egentligen vara iväg nu. Åka och bada. Med packning och planering. Parkeringsplats och släpa tunga väskor. Men jag började göra mat. Jag skar långsamt. I lika stora bitar. Jag har aldrig kunnat det innan. Jag har trott att man måste göra det på tid. Jag lät mig vara, men uppmärksammade ändå. Konstaterade att jag gör ingenting utan bedömning. Utifrånblick. Luften är 37 grader varm. Jag vet det för jag känner ingen skillnad på mina andetag och en lätt bris. Min kropp är tung. På dom höga dahliorna kryllar det av myror. Jag kan konstatera att även det ger mig lätt obehag. Att ingenting är fläckfritt. Till och med när jag ska ta in mina blommor, så uppstår problem jag ska lösa. En undran om det är jag som gjort något fel, även här. Vet alla andra att just den här platsen, där jag planterat mina dahlior, är som gjort för myrinvasion.

Nytt liv.

Idag för två år sedan fick jag ett omskakande besked. Det var min födelsedag. När jag tittade på telefonen den morgonen, så hade jag flera missade samtal från min syster. Och ett sms: -Ring mamma, du hade rätt. Det är han som är pappan och alla vi tre är hans. Luften kändes tät. Tiden tog stopp. Jag stirrade på meddelandet. Ringde sedan upp mamma som bekräftade. Hans namn, att han kom från Marocko. Jude, med släkten i Israel. Hans familj hade flytt dit när han var 16 år. Vi har en bror. En halvbror. Han är 20 år äldre än mig. Men jag vet vem han är. För mamma spelade hans skivor när vi var små, vi brukade skoja om att han kunde vara pappa till mellansyrran. Dom var så lika. Bara några veckor tidigare hade jag fått ett sms från den äldsta systern, med en bild på vår syster och numera, halvbror. Hon skrev 'Ser du ögonen, det måste vara hennes pappa'. Ett liv har gått. Och jag får reda på min 36:e födelsedag att jag har en pappa, som lever. Som bor i samma stad som jag. -Vill han träffa oss? frågade jag mamma. -Jag vet inte. sa hon. -Han är blyg.

Pappa

Vi är privilegierad i detta land. Näst intill odödliga. Folk har det värre och min pappa blev 81 år. Man föds och man dör. Men, att man ska behöva bli ’bortprioriterad’ pga sin ålder på papper, är svårt att ta in. 

’Inga livsuppehållande försök’, var det första beslut som togs när pappa, efter några dagars sjukdom i hemmet, lite av en slump med förhöjda infektionsvärden, hamnade på SÖS och blev konstaterad med ’Corona’. 

För en människa som hatar sjukhus, var det ett glatt besked att få meddelat att han inte kommer läggas i respirator. För honom betydde det att dom hade tro på att han skulle klara det för egen maskin.

Efter många märkliga beslut och väldigt lite journalföring, blev vi, chockartat, uppringda för att ta farväl. Då hade han legat på SÖS ett par dygn.

Jag vaknade av ett sms, från min syster, vid kl 6.30 den morgonen.

’Pappa har inte långt kvar. Vi måste åka upp!’

Kastade mig in i duschen. Vet att jag tänkte att jag måste tvätta håret så det blir lockigt. Pappa älskade när mitt hår var det. Jag valde omsorgsfullt men snabbt kläder i garderoben. En rosa tjocktröja och jeans. ’Måste ha färg, en fin färg’. Sprang ut i hallen och upp till bilen. Jag svävade själv på vägarna mot SÖS i tidig helgmorgon trafik. 

Alla låtar som kom på radion var till för att mentalt förbereda mig på vad som skulle komma. Fanns det fortfarande något hopp kvar?

’Än sålänge har vi plats för honom, det är en prioriteringsfråga.’ Hade vi fått höra, av pressade läkare. 

Nu stod jag och ringde febrilt till ett specialnummer jag fått för att få bli insläppt på IVA. 

En dryg, stressad läkare svarar. ’Vadå är du själv? Du får vänta tills din syster kommer. Vi har inte möjlighet att ta emot dig ensam’. 

Min syster kom med man och son. Hon hade en slags psykos. Hon var rasande. Hon skulle ställa till med scener. Hon jobbar själv inom vården och kände att detta inte gick till på rätt sätt. Jag var mest förtvivlad. Ledsen. Ville hinna träffa pappa innan han dog. Men dom skrek åt oss utanför dörrarna till korridoren ’NI FÅR VÄNTA!!!!’. Vi satt i varsin trapp. Tittade på städare utan munskydd och undrade hur mycket av viruset som befann sig på sjukhuset. 

Tillslut fick vi prata med läkaren. Han fick sig en sån utskällning av min syster så han var tvungen att ta in överläkaren också. 

Jag sa: ’Visst heter du Staffan? Vi har träffats.’ Han blev vit i ansiktet. ’Jag känner din tjej’. 

Efter det blev rummet lite annorlunda.

Vill ni att pappa ska komma hem och kanske inte vara sig själv? Kanske inte kunna gå ut med hunden?

’Absolut’ sa min syster. Jag visste inte var jag skulle tro. Dom beskrev det här nya viruset som gav sådana skador på kroppen som dom aldrig upplevt förut. Det dom inte sa var att dom sprutat pappa full med syrgas och gett honom morfin. Något som dom om dom hade koll på hans journal, troligtvis inte skulle gjort om dom velat hålla honom vid liv. Pappa tålde inte morfin och hans lungor skulle troligtvis explodera med så mycket syrgas. Var det därför dom nu tagit beslutet? För att dom den natten när allt var kaos, när dom förlorat en 26-årig tjej, när läkaren som betett sig som en riktig fitta mot min mamma i telefon gått på sitt pass och tagit beslut hon inte borde? Vi hade pratat med pappa dagen innan, han var vid gott mod och hade ätit jättemycket mat.

Förtvivlade förklarade vi att pappa har ett jobb, han kan ’festa’ till fyra på morgonen med mamma och vill fortsätta leva, trots sina 81 år.

Det vi inte visste då var att dom redan satt in palliativ vård.

Provsvar som inte ens var vidimerade, visade på rätt goda värden i övrigt, trots hans påverkan av sjukdomen. 

Vi frågade om han hade blivit annorlunda behandlad ifall han kommit in i en olycka, överläkaren mumlade ’troligtvis, ja.’ Men nu var det Covid-19.

’Man har inte rätt att tacka ja till vård. Man har bara rätt att tacka nej’.

Ingen hade förklarat för pappa vad som skulle ske. 

Vi fick välja endast två anhöriga, pga brist på skyddskläder. Jag och min syster gick in i full mundering, oigenkännliga, till pappa. Han låg med munskydd som täckte det mesta utom ögonen. 

Vi ringde videosamtal till mamma och syster som satt hemma, också sjuka.

Han sken upp när han fick se sin hund och att min syster var hos mamma. ’Å vad bra. Du tar hand om mamma!’ Jag kände hur hans tunga kropp slappnade av och den värsta paniken lättade. 

Han hyperventilerade och ögonen gick från sida till sida. ’Dom är änglar här’ ropade han. Jag klappade på hans hår fast det var strängt förbjudet. 

’Det var så fint sist vi sågs och var hos djuren på 4h-gården. Minns du geten?’

Jag ville ge honom en sista minnesbild av den dagen. Av geten som han hade förälskat sig i. Som hade följt honom som en hund var han än gick. Såsom alla djur alltid gjort i hela hans liv. Alla kvinnor också kanske. Vad vet jag. .

 ’Det är kallt ute idag, älskling!’ ropade mamma genom skärmen. ’Det skiter väl jag i, jag ligger ju här!’ skrattade pappa. ’Man ser Katarina kyrka genom fönstret!’ sa jag. ’Nej för fan, det är Hedvig Eleonora!’ sa pappa. 

Jag log så mycket jag kunde genom mitt munskydd och skyddsglasögon. ’Vi ses snart, jag ska klara det här’, sa pappa. 

’Kom hem snart! Jag älskar dig!’ sa mamma.

Pappa gav sällan löften han inte kunde hålla.  

’Det är helt otroligt att han är så himla med!’ Tindrade en sköterska till mig. ’Det är hans vilja!’ Sa jag. 

Vi fick klä av oss skyddskläderna i operationssalen där pappa låg. Jag är glad att han fick se oss på riktigt en sista gång.

En timme senare valde dom att avsluta hans liv. ’Lugnt och stilla med en på vardera sida’. 

Tre veckor senare hade vi fortfarande inte kunnat krama om varandra i familjen pga Covid-19. 

Kanske hade pappa haft 10 år kvar. Då hade han sett sina barnbarn fylla 20, 13 och 11 år. 

Vem har rätt att leva?

Så kom han.

Såhär fungerar universum och det vet jag. Jag fick jobb. Jobbade dygnet runt och slutade känna för honom. Ibland kommenterade han någonting kort och ibland hade vi kontakt i några dagar innan det rann ut i sanden.

Nyss var jag på firmafest.
Då skrev han.
Hämta mig, skrev jag.

Direkt märkte jag hur hans ord var annorlunda. Han skulle komma. Ta med tuggummi och vatten.
Mitt i natten möttes vi. Precis där vi brukade vara. Inget förändrat. Tiden stått still.

’Får jag se på dig. Titta på mig’
Jag blundade. ’ Jag kan inte’
Han upprepade och hade en hand hårt om min nacke.
’Va? Vad har du haft för dig?’
Han letade med sin hand uppför mitt lår.

Vi skojade. Jag flamsade. Kändes allt som förut?

Han körde ut på landsvägen. Dimman låg tät över åkrarna. ’Förstår du vad vi är med om’ viskade jag.
’Jaa. Jag vet. Det är mysigt’ han flinade.

’Tyvärr kan jag inte knulla’. Sa han. ’Gissa!’

Han tog upp en liten påse med vitt i.
’Jag vill också ha’ sa jag.

Det kom en stor lastbil och ställde sig vid sidan av oss.
’Nej jag dör’
’Äh, han ska bara sova’
Den körde snart iväg. Jag satt ovanpå honom. Vi kysstes och babblade.

Hur gammal är du? Har du fyllt år? Hade du fest?
Visste han att jag fyllt jämt? Han grattade mig aldrig.
’Grattis’ sa han nu.

Jag skakade i hela kroppen. Tårarna började rinna. Jag berättade hur han sårat mig. Varenda mening jag nånsin tänkt. Jag fick hans förklaringar och jag sa att han aldrig skulle kunna såra mig igen. Jag tror faktiskt det stämmer.
’Joo’ sa han.

Vi måste köra hemåt. Alla vaknar hemma snart.
’Jag spådde att du skulle komma tillbaka i oktober’sa jag.
’Men då hade du fel. För jag är tillbaka nu.’ Han kysste mig varmt.

Vi satt en bit ifrån mitt hus.
’Kan vi inte resa någonstans?’ sa jag.
’London’ sa han.
’Ok!’ Jag gav honom en kyss och hoppade ur bilen.
Jag gick med lätta, lätta steg.

Jag hade suttit vid landsvägen i dimman och tänkt att jag var befriad nu.

När jag krupit ner i min säng fick jag meddelande.
’Det var verkligen jättefint att se och fint att prata med dig.’
Jag svarade och somnade.
När jag vaknade efter två timmar och skulle upp hade jag fått flera gulliga meddelanden. Han ville fika den dagen. Men jag kunde inte.

Dagarna som följt har jag föreslagit att vi ska ses. Men efter att han hört av sig mestadels. Vi har pratat på kvällarna. Men inte dom senaste.
Nu är all magi borta. Jag känner att han inte orkar engagera sig. Jag känner mig ful igen. Han tänker kanske att vi kan ses snart. Men det kan vi inte. Jag har fått jobb högst upp i Sverige och kommer vara borta nu. Så det blev inget mer den här gången heller.

Och det känns ok.
Det känns som en destruktiv relation.
Det känns som att jag har honom i kroppen oavsett vi har kontakt eller inte men känslan av att bli besviken istället för att ha nått en slags hopplöshet, är värre.

Jag försöker tänka bort det så mycket jag kan. Och jag önskar såklart att han skulle skriva något nu.
’Är du vaken?’
Precis sådär som han gör när han är angelägen.

Jag saknar dig så

Min längtan värker i hjärtat. Alla stunder då jag inte är sysselsatt gör det fysiskt ont. Jag förstår att det är över. Allt är sagt. Det finns ingenting kvar för honom att hämta.
Han trampar nya stigar och ger sin kärlek till folk som har ett annat avstånd till honom. Dom som inte kan skada eller riva upp. Han lockar dom och dom kommer närmare men han drar sig ur som vanligt. Jag kan se det. Och då njuter jag. Ingen ska få komma nära. Nånsin.
Hur kan min längtan vara så stark när han bekräftat att hans aldrig var?
Varför rinner mina tårar i en säng, i ett ensamt rum, när min familj ligger i ett annat. Jag måste vara nära honom mest på kvällarna. Jag måste känna honom i min kropp.
Jag vill så gärna skriva till honom att jag saknar honom så mycket. Därför skriver jag här istället. Jag skulle aldrig få något svar.
Jag är som det fula jobbiga ragget man råkat dra hem från krogen som aldrig slutar ringa. Någon gång får man för sig att det kanske är trevligt att ta en öl ändå. Men aldrig är det värt det.
Jag vill skriva att jag fantiserat om att han tittat på..
Jag föraktar migsjälv. Och mest föraktar jag honom som inte stod vid sitt ord. Jag kommer aldrig mer tro på en man som säger sig tro på kärlek. Aldrig.

Hjärtat

Jag kan följa vad han gör på nätet. Han kan följa mig. Vi kan sitta tysta bakom skärmar och ha koll. Vi behöver inte ses. Det räcker så. Vissa dagar ger det avsmak. Han är inte klok. En galen människa. En riktig narcissist. I detta fall inte ett uttjatat uttryck utan oerhört träffsäkert. Jag är psykopat. ’Vi är båda psykopater vet du.’ sa han. 

’Jo. Det är väl så.’ höll jag med. 

Min hjärna förstår exakt hur han är. Hur många hjärtan han krossat. Han får mig att jämföra mig med andra kvinnor. Han får mig att vilja vara smal och operera mig. Han får mig att skämmas för min kropp. Han får mig att känna mig kvinnlig när vi är tillsammans och manlig när jag är utan honom. Han balanserar mig och utan honom får jag inte luft. Utan honom varje dag är ingenting roligt. Han kan förstöra en hel dag. Och göra mig glad i säkert två timmar. Han får mig osäker och gör så att jag känner mig som en kuf. Sedan roligast i världen. Tills han visar att det är nog. Då sjunker jag igen.

Jag vet att enda sättet att fånga hans intresse är att dra mig tillbaka. Men hela jag vill göra tvärtom. Jag vill ställa mig på Sergels torg och skrika KUK.

Jag vet att det har motsatt effekt. Men det känns så falskt att spela. 

Mjölkstockning

Jag skulle få åka till New York. Jag hade bett om resan.
Jag hade fantiserat om att åka med den man som får min kropp att vilja.
I mitt huvud skulle vi veta vilken ynnest det skulle vara. Hur vi planerat för att få till allt på rätt sätt. Att vi hade behövt köpa tiden.
Vi skulle nu i ett vakuum, vara varandras i 72 timmar. Varenda minut skulle räknas. Ingenting skulle vara bortkastat. Man kan inte sova bort sådan tid.

När vi skulle gå på gatorna skulle allting vara skratt och ingenting vara tjat.

Han följde såklart aldrig med.

Jag ligger i en säng i New York.
Jag sa hejdå till mitt barn för första gången. Hon sov på dagen och jag försökte kämpa emot den fysiska sorg som fyllde mig.
Det går inte, tänkte jag. Det här kan aldrig vara rätt. Hon låg där så oskyldigt, ovetande om att jag inte skulle finnas där dom närmsta dagarna.
Jag visste att jag aldrig någonsin igen vill vara utan henne.
Jag ska bygga en borg med barn att förlora mig i.

Jag gick ombord på planet. Ingenstans i min kropp fanns dom lyckokänslorna jag haft, som när jag tog beslutet att åka. Pirret av frihet infann sig inte längre. Det var allvar nu. Och jag befann mig helt plötsligt på ett avstånd från mitt barn som inte var rimligt.

Jag såg den föreställning vi hade varit på, på en scen som han aldrig stått på. Jag bestämde mig för att det måste få ett slut nu.
Som så många gånger förr.
Varför fortsätter jag att ro en båt, där han sitter matt och tittar på?

Aldrig slut

-Hoppa av tåget, jag hämtar dig vid återvinningsstationen.
Det gick ett glädjerus genom kroppen. Känslan hon upplevde när han sa till henne på skarpen, hade hon saknat och längtat efter.
Kanske hade den aldrig infunnit sig på samma sätt förut.
Hon kunde driva honom långt. Övertygad om att han skulle ge upp om henne. Aldrig gav han upp. Hon slogs med orden och lät mellanrummen vara hängande, men han fångade upp henne gång på gång.
-Så lätt kan du aldrig gå, sa han. Ibland sa han:
-Jag kommer vara sur i tre dagar. Du får låta det vara.
Han sa:
- Jag väntar på dig. Jag kommer bli krossad, det vet jag, men jag väntar.

Så hon gick och la sig en kväll. Älskade honom med hela kroppen, saknade hans händer, saknade hans hals. Ville att han skulle lägga sitt huvud med det mörka håret på hennes bröst. Frustande in i huden:
- Låt det bara stanna såhär.

Hon gick av tåget. Det duggade. I ryggen kände hon hans svarta stora bil köra nära.
Han sneglade snett neråt. Låtsades han alltid att vara sådär lagom angelägen? Så fort hon hoppat in i det ljusa skinnmöblemanget, drog han med båda sina händer, höfter och bröst, nära över handbromsen.

-Jag vill se dig. Väste han. Visa mig dig.

Och hon visade,
hon visade tårar, glädje och ömhet. Hon skrattade som hon skrattat med bara systrar förr. Hon födde fram roliga ordramsor och dom tittade på varandra innan bristningsgränsen, för att sedan bara lägga sig platt för varandras hjärnsnurr.

-du är galen.
- vi drar.
Och
-var har du varit hela mitt liv.

-du kan inte styra mig.
Han var trött.
-jag kan inte leva upp till det här. Låt det vara nu.

-men du sa ju..?

-jag sa ingenting. Du är galen. Du är relationernas svar på Trump.
-Skulle jag lämna min fru, skulle jag aldrig binda mig igen. Du skulle inte existera för mig. Sa han aldrig. Men hon visste.

-Jag har fantiserat om hur din kille knullar dig. Sa han. Och hon förstod ingenting alls längre.

Idag tänkte jag att det här året har varit som att jag behövt ha med mig en stor syrgastub hela tiden. Jag har inte kunnat gå så långt, med risk att luften ska ta slut. Hela tiden medveten. Nära döden. Tungt att bära.
När jag nu gick i solen kom jag på att jag lämnat syrgastuben hemma och att jag inte längre var rädd för att jag skulle få slut på luft.
Jag kunde gå hur långt jag ville. Jag kommer att överleva.
Nu är jag en människa som på frågan ’Hur går man vidare?’, svarar ’Tid. Tiden läker.’ Självsäker. Självklar. Lite sorgsen.

Det blev inget mer. Det är över. Det var inte min tur att hoppa.
Jag är tillbaka till min normala syresättning i hjärnan. Jag kickar inte hela tiden. Jag kan ha tråkigt.
Jag skulle tycka det var lite jobbigt att träffa någon ny som kom in som en storm. Allt börjar kännas behagligt.
Jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv.

Men det är en sak jag saknar. Känslan av när han sakta drar sig ur mig och lägger ner kinden mot mitt bröst. Det är rent sexuellt.
Jag fick låna hans ögon att se på mig som fin ett tag. Hur ger man tillbaka dom? Det är rimligt nu att det tagit tid.

När det är för bra för att vara sant...
När någon är så medveten. När någon kan spela sin roll så väl. När allting består av ögonblicket när alla kulisser rasar samtidigt.

Ge upp mig

Han ber mig att göra honom till ett minne när det enda jag vill är att han ska vara min framtid. Världarna går inte ihop och tankarna räcker inte till. Det är kortslutning i hela min kropp. Hatet växer och kärleken är inte längre ren. För allas skull vore det så lätt att ge upp. Tacka adjö. Varför är det då så viktigt för mig att få se honom en sista gång?

Tillbaka.

Jag har fått barn. En liten flicka som ligger i min armhåla i skrivandets stund. Hon är varm och andas lätt pysande genom näsan. På Spotify spelas nu 'yellow' Judson Mancebo. Magi.

Hon är 6 månader och jag börjar bli kär. Det har varit en process. Livet har stormat och andra saker har tagit fokus från min trollunge. Jag har valt att inte skuldbelägga mig själv för det skulle jag aldrig kunna förlåta. Ingen i min närhet är förvånad. 'Vi visste att du skulle problematisera. Det är inget konstigt'.

Allt var så bra. Livet rullade på. När jag kom in på mållinjen träffade jag någon. En person som lämnade ett större hål efter sig än vad jag kunde tänka. Jag släppte in honom i mitt liv. Han fanns med tills han valde att gå.
Han hade sagt 'kom ut i snöstormen. Jag kan värma dig. Sedan en dag gick han in genom en dörr, som Jag fick knacka på frenetiskt. ' -tyvärr, sa han. Det är varmt och skönt här. Jag har allt jag behöver och det finns inte plats för dig.'
Om och om skrev jag 'men du skulle ju vara här. Jag ville inte först men du ville och nu står jag här.'
'Jag har redan förklarat. Jag har det bra nu.' Svarade han. Ibland. Ibland svarade han inte alls.

Det börjar gå över nu. Jag ser saker i färg. Jag vaknar inte varje morgon med hans namn på mina läppar framför badrumsspegeln. Jag sitter med min dotter i sängen och är tacksam över att jag snart har landat helt hos henne. Kan tänka på vilken tragedi det varit om han hade fortsatt att finnas till.
Igår ville jag repa hans bil och punktera hans däck. Idag är han bara en idiot.

Vackert.

Idag var sista dagen på mitt jobb.
Nu har jag gått vidare.
Jag har ingen lön längre, men jag har en framtid.

Mitt liv ser så ljust ut.
Jag unnar mig själv det.
Att få vara glad, ta egna beslut och tycka om mina val.

Idag borde jag fira.
Men jag är ensam.
Så jag gjorde lite mat och kröp ner i soffan.

Det jag trodde skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv visade sig bli en dag där jag känner mig nöjd.

November.

Häromdagen vaknade jag frisk för första gången på länge.

Jag snörade på mig gympaskorna och gick en promenad i soluppgången. Den lyste upp husen runtom i ett ljusspel av guld.

Jag ville väcka dig men du sov så gott.

Efter en timme ringde du. Då var jag precis nedanför backen. Du hade gjort kaffe och dukat fint.

Vi åt vår frukost till ”Ring så spelar vi” och läste DN.

Efter lite småplock och fix med fönsterlister i matsalen packade vi matsäck och begav oss ut mot Bornsjön.

Jag trodde ett tag att vi inte skulle hitta ner. Vi gick längs hus som jag skulle kunna bo i ett helt liv. Du också tror jag.

Fast du klagar på att det är långt bort och man måste ha bil.

Vi funderar över allt det där praktiska.

Det där med barn. Innan eller efter. Eller inte alls? Kanske är det inte ett val. Alltid lika rädd för att det inte ska vara ett val.

Skräcken över att mitt liv inte naturligt ska övergå i någonting annat. Jag tänker att det skulle vara som att aldrig dö. Ett långt, utdraget lidande.

Jag kan tänka mig att man efter barn förstår ironin.

 

Vi är så glada att vi kan gå i leran. Hästarna har trampat upp stigarna och du tycker det är märkligt att man inte får köra cross, att det gör lika stor skada. Fast då påminner jag dig nöjt om att skillnaden är att hästarna inte stör djurlivet.  Vi går brant upp och sedan halkar vi oss neråt, fortfarande i spåren av hovar och jag föreställer mig bergsgetter och vingliga ston med envisa ryttare.

Och vi kommer fram till sjön. Det är härifrån vi får vårt dricksvatten om det blir krig. Häri får man inte ens pissa, påminner du mig. Du blickar ut över sjön som du sett så många gånger som liten. Du liksom tappar hållningen där du står, i tanken är du nog därute under ytan. Eller kanske sitter du i en liten båt. Ensam och 14 år.

Jag kan se det så klart framför mig och jag förstår att det är den grabben som sett världen åt dig. Det är för honom du kämpar. Det är hans argument du så ofta för vid middagar, det är hans drömmar du bär i din hand och hans rädsla för att inte uträtta dem.

Med rund rygg och lätta ögonlock pratar du om vikingar som gått på stigarna. Om deras gravar av stenrös. Jag försöker se skogen framför mig då. Troligtvis fanns här en by. Allt det där är så märkligt. Att gå på denna mark som känns så orörd. Glömd.

 

Vi letar alltid efter den bästa platsen. Det spelar ingen roll om det är parkering för natten, hotellrum på semestern eller för att fika här i skogen. Fast där vi blir, är nog alltid den bästa, konstaterar vi självgott.

Du lägger ut din jacka över en stor sten nästan längst ut på den lilla halvön som vi genom terräng av kvistar och fallande träd, tagit oss ut till.

Det är nu det magiska händer. När jag tittar mot dig skjuter solen plötsligt fram, lågt genom mossan med ett oranget sken som studsar vidare ut på sjön och vattenytan gnistrar till, mitt i allt det där tysta.

Jag tar en stor tugga på min laxrulle och du prickar i ditt vatten över den lilla tepåsen i termosmuggen, helt utan att spilla. Det doftar starkt av pepparmynta.

Jag tittar inte så mycket på dig. Jag försöker ta in att den här stunden har getts mig. Att den här mannen vill ha mig. Att den här sjön ligger i närheten av där vi bor.

Början.

Hemma nu efter en fantastisk helg med underbara kvinnor.
Jag är förälskad i livet. Jag är nere i hjärtat.
Jag är sjuk.
Fick ont i halsen sista dagen, det sägs vara tilliten som bearbetas.

Jag fick healing och dansade inför hela gruppen. Jag yogade, åt och grät.

Jag älskar, lever och är.
Jag slappnar av.