Måndag, kväll.

Nu har det rört till sig.
Rört om mig.
oh

Jag sitter med pirr i magen. Något småoroligt i bröstet och ett leende på läpparna.

Har varit bakis idag.
Min vän pratade sönder mig igår. Bjöd på alldeles för många öl, efter att jag tappat argumenten varför jag behövde gå hem runt 23.15.
Ramlade in vid två.
Full som en kastrull.
Han följde mig till porten och jag fick lova honom att ringa en gång i veckan.
Jag är otroligt stolt över mig själv. Jag förklarade att jag bara såg honom som en vän ooch att det var något väldigt stort i mitt liv, eftersom jag inte lyckas ha så många såna. Manliga framförallt då.

Ringde internetkillen.
Vi pratade på.
Han var intensiv och rolig. Kvick liksom,
gillart.
Sen messa han och frågade om han kunde ringa igen! Rätt roligt.
Så vi prata hela kvällen.
Ska ses på onsdag.
Men på onsdag hade jag tänkt träffa A. Fast han har ju inte hört av sig så...
Japp. När jag lägger på, så smsar han. JÄTTESÖT.
Det jobbiga är nu att jag hellre vill träffa A, av någon jävla anledning. Jag kommer troligtvis inte kunna slappna av alls med den där andra.
Funderar på att köra någon slags dubbeldejt.
Boka två bord på samma restaurang med bord utom synhåll för varandra.
Fan att man inte kan ha flera, till olika saker.

Har absolut inga planer för nyår. Det har jag aldrig, det stör mig lite.

Mitt X, tog bort mig som vän idag på fb. Vi pratade. Tänkte träffas. Började bråka. Bröt kontakten. Lika bra. Men sorgligt.

Min systers barn har inte växt. Nu vet dom inte vad dom ska göra längre. Hemskt.

Pardon me sir.

På internet.
Ja.
Råkade jag få, hm en kille få, kontakt med mig.

Musik och annat håller oss ihop.
Han gör mig ganska intresserad. Han skickade en bild på sig själv.
Han var rätt söt. Kanske aningen tråkig. Men okej.

Jag sa att jag skulle ringa honom imorgon.
Får se om jag vågar.

Nu ska jag på bio med min syster.
Ikväll ska jag sympatidricka öl med en kille som alltid fixar in mig på ett speciellt ställe. Känns jobbigt.
Men man måste ju vårda sina kontakter.
Han kommer vilja knulla. Jag skulle inte ta i honom med tång.
Varför kan han inte förstå att jag inte är intresserad?
"Vi har inte fått ihop nånting på över en månad...."
Nej, va konstigt.

Easy tiger.

Nu har en känsla kommit tillbaka som jag inte känt på länge. Den där när det gör sådär jävla ont i magen. När man mår illa och är nära på att börja gråta vilken jävla sekund som helst. Suckar och knyter svalget.

Svartsjuka.
Jagvetintevadduhållerpåmed.

Det värsta är att jag vet hur jag ska undvika det. Jag kan skära av banden till Dig.
Då mår jag bra.
Jag gråter inte när jag är själv.
Ensam är stark.

A(nya kärleken), messade mig igår och föreslog att ses i dagarna.
Kändes mycket bra.
Han tänker på mig. På självaste julafton.
Min syster kommenterade ; men det är väl just då man hör av sig till alla och vemsomhelst.

Efter ett år..

..är allt precis som förut. Bortsett från skuggan på min axel, som tonat ut.

För han är bara liten / Little bird

Idag kom dom fram till att lillpojken är genetiskt liten.
En plutt.
Lillskrutt.
Lille skutt.
Förhoppningsvis.

Vi är inte dom längsta i världshistorien, jag och min syster + släkten på mormors sida (medel 148 cm för dom, vi drar upp det med typ En decimeter!), men att det skulle skapa något slags genetiskt fel i nedstigande led känns väl lite sådär.

Nu är du fjärran.

I kulisserna har du smugit omkring nu, i tre år snart.
Du har dyrkat mig heligt.
Vad jag än gjort, har du förkunnat att din kärlek till mig är bestående.
När jag visat dig lillafingret, har du svalt hela mig.
Och jag fick lov att bryta, gång på gång.

Sporadisk kontakt på sistone. Men du alltid lika glad när jag ringer. Alltid lika ledsen när jag går.

Så igår.
Av en slump.
Ser jag.
Att du har flickvän.


Det känns bra.
Jag vill så gärna att du ska få det bra. Att du ska få barn. Att du ska ha någon att fira jul och födelsedagar med.
Jag har känt mig så skyldig. Att jag lämnade dig sådär.
Alldeles ensam.
Tog ifrån dig min familj, som var den enda familj du någonsin upplevt.
Det bränner ska du veta.

Jag vet att vi aldrig kommer bli tillsammans. Jag klarar inte av att vara med dig.
Och jag är inte svartsjuk eller någonting sånt.
Men det känns ändå litelite.
Ont.
Vet inte varför.

Du skrev att det kändes bra men att du tänker på mig hela tiden, och du undrar om det ska vara så resten av livet.
Jag svarar att det nog är bra, och att vi kanske kan bli riktiga vänner nu.
Så konstigt.
7 år, borta.

Finally.

Ja.
Tack snälla.
Och utandning.
Barnet har inget kromosomfel, i varje fall inte sådant som är "ej förenat med liv". Som det tydligen kallas.
Och inte downs heller.
Så nu återstår det bara att se vad det är för fel på den lilla.

Tung sten har lättat.


Jag har aldrig ätit pilgrimsmusslor som varit goda. Dom har inte smakat något. Jag vill att det ska vara gott.
Och ostron vill jag äta, det har jag aldrig ätit.
Och förresten har jag aldrig ätit god grillad tonfisk heller.
Jag tror att jag vill ha fisk.
Varför vet jag inte.

Jag skulle vilja sitta och dricka vinkaraff efter karaff. Äta smårätter. Drunkna i dryck och samtal.
Kanske på julafton.
När allting är klart.
Jag kan smita ut. Säga att jag måste ta luft.
Och möta upp i ett gathörn.
Du i stickad tröja med dina frostskadade händer innanför min, mjukt vilandes vid min svank.

Sen går vi hem till dig. Vi gör en värld under ditt täcke.
Där bara immiga andetag och du hård mot mitt lår får plats.
Du säger säkert att om vi inte somnar nu så kan det vara såhär föralltid.
Om vi lyckas hålla oss vakna, kommer tiden att stanna.
Vi kommer aldrig mer behöva ifrågasätta om det ska vara vi.
Men sen är det ändå du som slumrar först.

Those crimson tears.

Ovanstående bild är äckligt likt mig och mitt x, minus hennes otroligt smala midja.
Han är sjukt lik, och badkaret.
Funtar på att bli mörk igen, plus att jag vill att mitt hår ska bli lååångt någongång. .

Ibland känner man sig så ful. Har precis gått ur en sådan period nu. Idag var jag fan snyggast i stan.
Fast det är så konstigt.
Om jag har kläder som känns bra en dag, så vill jag typ ha samma nästa dag.
Men tredje gången man kör med samma grej, känns det helt plötsligt skittråkigt och pösigt och fult. Varför är det så? Är det så, eller känns det så?

Imorgon ska jag jobba. Sedan ska jag gå ut. ut ut ut. Jag ska bli full. På champange av diverse orsaker. Och öl. Förhoppningsvis.

Tönten som jag var på dejt med försöker prata på fbchatten hela tiden.
Han skriver att han inte tror att jag mår bra.
Misstänker att han tror att mina statusuppdateringar vänder sig till honom, av någon jävla anledning.
Typ "onsdag. suck.längtar till fredag" å han ba "Hur mår du egentligen? Du verkar JÄTTELEDSEN. förlåt men jag har haft jättemycket att göra till vernissagen."

Å ja ba "Hahahahaha. Hjälp jag får inte luft."

Jag vill l i g g a med en söt.

While I'm still strong.

Igår ändrade jag mig i sista sekund.
Jag träffade en vän och gick Skånegatan upp i snöstormen för att dricka öl.

Stockholm har känts som fragment ur sådana där "Året var.."-filmer, dom senaste dagarna.
Året är 1914. Bakom knuten vid Götgatan kommer en häst pulsande, med sådär långt hår på hovarna.
Och..ja . typ så.



Min vän lutade sig fram över bordet. Granskade mig noggrant. Under grov tystnad.
- Och vad fan ska du göra nu då?

Jag förklarar att ja, jag älskar ju honom.
Jag förstår förälskelse. Jag förstår kärlek vid första ögonkastet.
Jag vet att det går att praktiskt taget Vilja ge en njure eller liknande, för att få bevisa sin kärlek.

Jag skulle kunnat dött, och troligtvis var jag på god väg nedåt, ser jag nu i efterhand, för mitt ex, som sitter på ett hotell någonstans i europa medan jag sitter och går igenom vårat liv. Pärm till pärm. 3785 bilder.

Och jag önskar att vi kunde säga "nu ser jag. det här var fel. kom hem älskling. vi börjar om".
Men det går inte.

Vi har ett antal hinder.
*ålder, han är något äldre än jag. Han har ändock inte kommit dit jag tycker att han ska ha kommit i livet.
*jag har krav på honom, av någon jävla anledning, som jag inte har rätt att ha. Känner inte igen mig själv.
*vi har olika sätt att se på livet.
*jag är inte helt tillfreds med hans musik- kan tyckas otroligt larvigt. Men jag är van att kunna älska min killes musik.
Förstå honom, glädjas med honom, kämpa med honom. Deras publik kittlar skrattmandlarna och klubbarna som vill ha dom är bara för...jag finner inte ord.

Gud jag är en tönt.
Vill ha en vän nu. Eller bara gå.

Imorgonbitti får vi veta provresultaten på om barnet klarar sig.
Nu ska jag be.

Goin' back.

Barnet har fina hjärtljud. På torsdag kommer dom prova att göra ett nytt fostervattenprov. Det kan sätta igång förlossningen. Som ju i vilket fall kommer bli kejsarsnitt.
Utgången är dock fortfarande totalt oviss.


Idag var det snö.
Vitt, halt, kallt.
Jag gick till jobbet. Svävade lite ovanför marken. För trött för att känna. För ledsen för att tänka.
Bad så hårt igår. Tror fan nästan att det gick fram.
Och allt det jag lovade.
Kan jag med lätthet hålla.
Bra, för en gång skull.

Ibland när jag ber, har blivit ganska sällan sista tiden, så låter det ungefär såhär:

- Snälla gud, jag gör vad som helst bara jag inte har klamydia. Eller herpes. Du förstår att jag Kan inte berätta för J att jag har legat med någonannan, för han skulle bli helt knäckt. Jag lovar att aldrig mer ligga utan kondom (samtidigt i huvudet "fan det kommer ju jag inte kunna hålla, aja men jag kan ju säga det nu och verkligen försöka")

Så jävla lågt.
Måste sluta be om sådant där.
Det värsta är att det håller ju i sig så jävla länge. Det här med könssjukdommar. Om det skulle visa sig att jag har det nu så Måste jag ju säga det och fan vad det känns jobbigt. När ska jag förstå att jag är för gammal för sånt här?

Men.
Jag behöver inte bry mig snart.
För jag har nämligen bestämt mig för att jag inte ska nöja mig.
Jag vill ha Jonas Karlsson ungefär.
Möjligtvis innan det började se ut som han precis kommit ur en psykos och börjat bli tunnhårig,
men någon att Prata med.
Om stora frågor.
Någon att skratta med.
Inte underhålla.
Inte ställa sig under.
Jag vill känna att jag tycker att han är vacker.
Att varje rörelse han gör, ska ge mig varma stötar.
Jag vill känna att jag vill att han ska lägga sina fingrar i min mun.

Jag ska leta, nej, vänta, tills jag hittar.

Herregud. Ska inte det här vara grundläggande?

I'm home, so love me.

Känner för att förvånat ta upp telefonen och se att det är Du som tagit dig mod att ringa.
Svarar troligtvis efter en fyra, fem signaler sådär. Lagom avslappnat.
Önskar att du skulle be mig att ses där vi slutade. Ta en drink.
Där vi skiljdes åt för, tre år sedan..?

St eriksbron.

Fan vad vi gick där, du och jag.
Det var när du bodde i Atlas och jag i Stadshagen.
När ölhaket låg mittemellan. Cafét på din sida, mataffärn på min.

Har skymtat dig någongång.
I vimlet.

Det är skumt.
Vissa människor ser man regelbundet. Antingen har man samma dagsrytm.
Eller så är det sådär mystiskt.
Det finns personer som man ser vid bussen på morgonen, som plötsligt dyker upp på gymmet, på andra sidan stan.
Kanske stammis/därjagaldriggår-krogen och någongång till och med i väntrummet på gynakuten. .

Men aldrig du.


Jag tror att jag skulle svara.
Jag tror att jag skulle kunna vara där om en halvtimme.

Men det är någonting som inte gör det värt att ringa själv.
Vi var inte bra ihop. Det vet jag ju.

Men whiskey å cola. hm.
Skulle behöva dig kravlöst nu.

The dark end of the street.

Idag är det lucia.
Igår var jag hemma hos mina föräldrar, med min syster.
Hon måste föda om två veckor. Sjukt.
Hoppas hon får göra kejsarsnitt.
Tycker så otroligt synd om dom.

Och jag känner mig så dum som tänkt på att han ska bli söt, och ha fina kläder och alla saker och prylar och skitskitskit.

Min syster har varit så rädd att det inte skulle gå bra. Inte förrän i förra veckan började hon köpa kläder och fixa i ordning hans rum. Typiskt.


Idag för tre år sedan, opererades min mamma. Godartad hjärntumör och idag mår hon bra.
Känns som att det var igår, vet exakt vad jag tänkte vid den här tiden. Konstigt.
Tänk om jag hade vetat hur det skulle slutat.
Undra om man skulle vara helt avtrubbad då? Om man hade facit hela tiden..

Borde städa min lägenhet.
Skulle vilja ha en mjuk kille i garderoben.
Alltså en riktigt. Fast snäll, som gillar att kramas.

Du ska inte tro att det kan gå bra.

Systers barn i magen, är sjuk.
Han växer inte.
Det kom som en stor chock.
Hon skulle "på kul" göra ultraljud.
Istället blev hon inlagd. Han slutade växa i v. 19.
Hon är i v. 32.

Varför i Helvete kan ingenting gå som det ska?

Antingen har han downs syndrom, eller så kommer han dö.
Lite så är läget just nu.

You can run, but you can't hide.

Fan vad jag jobbar nu.
Och jag blir liksom slut i kroppen. Känns som att jag tränar, men det enda jag kommer få ut av det är tydligen åderbråck och mer celluliter. Om jag inte börjar använda stödstrumpor. Ska fundera på det.

Känns som att jag pratar och pratar. Vi är så många på jobbet. Så man ältar. Tillslut håller jag på att spy på historien om han med strumporna och han med hatten.
Gud, jag skulle behöva semester.
Från mig.


Jo, jag fick inte lägenheten.
Det har varit besvikelse på besvikelse. Nu lägger jag fan ner. Väntar till i höst när alla har konkat.
Pausar nu.
Orkar inte flytta.
Orkar inte betala mer än jag egentligen behöver.
Jag har det ganska bra.

Jag har ju allting här. Nu ska jag bara börja leva.


Tänker på J. Saknar,
tänker på A. Hatar,
tänker på P. Äcklas,
tänker på N. Älskar.

Nu ska det vara jag.

Idag åkte mitt ex på långturné.
Hade gruvat mig lite inför den. Han har aldrig varit borta så länge förut. Och julen skulle jag bli själv.
Nu blev jag det i allafall.
Så konstigt.

Han bara drog.
Och jag blev fri.
Nu ryser jag.
Börjar få återfall.

När jag läser vad jag skrivit verkar jag hysterisk.
Bara killar.
Inget jag.

Tror det är ett försvar för att jag inte orkar känna efter.
Borde ha en regel. Att jag inte får träffa någon.

Får se.

Känner mig Äntligen lugn. I hjärtat.
Satte mig vid köksbordet och åt en mandarin.
Stirrade ut genom fönstret.
Saknade att jag inte röker längre, lite. Fast ändå inte.

Tände några ljus.
Konstaterade att jag faktiskt har jävligt fint i min lägenhet nu.

Sitter i femton år gamla ökenkängor som jag hitta längst in i garderoben, vilka minnen! halsduk, konstiga tajts och pälsmössa. SKulle prova kläder inför imorgon. Borde sova.
Inatt drömde jag att en på Bröderna olssons friade till mig. Jag sa ja, sedan kysstes vi, så ringde väckarklockan. Blev ledsen.
Idag har varit en väldigt tom dag.

Jag skrattar mycket trots det.

Visa ditt ansikte..

..jag vill kyssa dina mjuka.

Och ring gärna.
Snart.

Lovers' waltz.

Det rullar.

Runt på runt.

Ute med jobbet.
Hördes med A (nya kärleken).
Sen blev han så full så han tappa bort all form av uppfattning och vaknade upp i enbart skjorta och strumpor, invirad i en filt, hos någon polare.
Informerades jag om nästkommande dag.
Jag - mycket besviken.

Ringde. Flera gånger faktiskt.
Fullt övertygad om att han inte hörde luren.
Pratade in meddelande å lite sånt där annat pinsamt.
Gud jävla ångest. Varför kunde jag inte bara radera numret som jag tänkt!?


Aja.
Jobbade dagen efter, vilket var ett rent helvete.
Han ringde upp och sa att det inte alls var pinsamt.
Bra.
Så då passar jag på att gå ut den kvällen också och typ GÖRA OM SKITEN.
Japp.
Jag smsa.
och smsa.
Och nu känner jag att jag bara vill försvinna lite grann sådär.

Skit.

Rewind.

Imorgon är det julmiddag med jobbet.
Känns lite jobbigt. Blir säkert okej.

Hey.
Vad hände med honom?
Nu ska jag lägga ner alla tråkiga, vad är det där med att jag ska vara så stabil.
Jag saknar min druggie.
Jag saknar passion.

If I'm on the late side.

Vi gick på dejt.
Jag och fotografen.
Var pissnervös.
Är ju inte varje dag man bara träffar någon sådär...

Han mötte upp mig vid jobbet.
Vi gick och drack öl.
Det var som att varenda jävel i lokalen kände hur det sprakade mellan oss.
För det gjorde det faktiskt till en början.

Alltså, jag tror fan jag bli hög på det där.
När man inte har tagit i varandra ännu.
Pratat rätt ingående kvällarna före, skrivit puss och "jag vill ligga bredvid".
Sedan sitter man där. Båda förväntansfulla.
Tycker han att jag är tjock? Nej men oj vad han ler nu. Han älskar mig.

Vi åkte hem till mig.
Det kändes okej.
Hade lika gärna sluppit.
Väl hemma får jag iskalla fötter.
Börjar känna att allt känns så fel.

Jag förstår numera Varenda kille som inte ringer.
Säger att han vill ha, men struntar senare i att ta. osv osv.
Jag brukar inte ta hem folk. Har ju för vana att kolla in andras place.
Det kanske är något med det där.
Så konstigt att se någon annan vara i ens lägenhet.
Ta för sig, liksom.

Vi hade sex.
Och ojoj det va bra kan jag lova. Precis lagom stor och uthållig.
Jag fejkade trots det.

Försov oss på morgonen.
När vi åkte in till stan tillsammans ville jag kasta mig ut genom fönstret.
Han satt och skulle ta på mig.
Klappa mig på kinden. Säga att jag var söt. Läsa tidningen högt.
Jag ville be honom dra åt helvete.

Det gjorde jag inte. Jag log och tindrade lite...

Idag fick jag sms.
Typ exakt ett sånt jag själv skulle kunnat skriva till en kille efter två dagar. Lagom desperat och undrande. Och jag förstår honom verkligen.
Och jag förstår Min Nya kärlek.
Han måste känna sig trängd av mig.
Det är som att se in i en spegel,.

Jag lägger ner män. Nu.