Back in town

Hemma igen, stod inte ut med all den friska luften, fridfulla fågelsången, det stillsamma kvällsregnet, och framförallt inte med Systers eviga tjatgnatskrikgräljobbigamänniskabråk. pust å puh. så jävla skönt att vara ensam,igen.

Jag har blivit betalad. Känns så himla bra. Imorgon ska jag uträtta ett livsviktigt ärende. Jag ska unna mig själv en helt ny garderob. Från tåvärmare till öronblingblingkrafs.

Igår spelade H på el festivalo. Kändes skumt. Hm. Oftast så känns det bra att ha lite koll under sådanna förhållanden, och (inte) konstigt nog så smög sig en välbekant känsla av oro, lite(mycket lite) svartsjuka och illamående in i min maggrop.

Drog iväg ett "spontant" sms, med lyckönskningar, verkade uppskattat. Saknar min man. En smula. Men bra,bra att vara själv och kunna tänka.

Ev. inköp under morgondagen;

• Klänning till Fredag, helst brundaskig
• Skor till Fredag
• Någon form av pantalones
• Fin väska
• Något jackaktigt
• Tunikaklänningaktigt
• Kjol?aktigt
• Mer skor?
• Scarf
• Jeans, kanske

Listan kan göras lång av kansken. Ska bli intressant att se vad jag hittar. Ja.

I helgen är jag solo i huvudstan. I 47 och 1/2 timme till, räknar jag rätt då? Fan va mysigt jag ska ha...hm.Undra vad jag kommer att hitta på.

Kanske ska jag, vakna tidigt, dra på mig ett par gamla gymnastikskor, promenera Stockholm gata upp och gata ner, i soluppgången. Slinka in på ett kafé, kanske vid Zinken, äta en kanonfrulle.

Vandra hemåt, duscha, klä om, shoppa tills jag rasar. Sätta mig på ett favorithak, ta en öl, käka nått från barmenyn, å bara vara, själv. Kanske fortsätta med drinkar, i min ensamhet, på en klubb, med bra musik.

Varför, Migsjälv, är det en omöjlighet? Varför skulle det aldrig falla mig in att göra så? Är jag rädd för mig själv? Kanske rädd att upptäcka att jag inte har något gemensamt med mig?

Inget att prata om, inget att relatera till, och för att undvika en sådan jobbig, obekväm tystnad, är det kanske bäst, trots allt, att jag inte träffas alls. Hm.