Idag var jag och tittade på min blivande lägenhet(?). Jag trodde att den skulle ligga på nedre botten, med uteplats och grejer. Det gjorde den inte. Den var istället högst upp, alldeles intill motorvägen.
"Men nej, man hör ingenting!"Visst.
Huset är väldigt fult. Nybyggt, "fräscht", trist och osmakligt. Med en hyra på 4200 kr, för 33 kvm.
Jag vet inte riktigt om det är så smart av mig att tacka ja, men det känns ju inte direkt enkelt att få ett förstahandskontrakt nuförtiden.
Käkade middag på italienare i Bergsunds strand. Sedan promenad till Fridhemsplan, via Hornstull och Västerbron. Höll instinktivt på att gå hem till oss, när vi kom på att vi faktiskt inte bor där tillsammans längre. Kändes konstigt. Han följde mig istället till bussen.
Då funderade jag över varför, i hela fridens namn, det skulle/är vara bättre att sitta på en buss mitt i natten, helt själv, hem till ingenting i en tom lägenhet, istället för att gå hem till sin varma, snygga lägenhet, med mysigt sällskap.
Har inga svar. Är tom i huvudet. Har jag bara bestämt mig för det här, har jag inte förmågan att känna riktiga känslor längre??
Imorgon ska jag träffa K. Det ska bli mysigt. Vi har inte träffats på läänge, hon och jag. Hoppas hon är samma som förut. Har så svårt för när människor bara ändrar på sig.
Varför har jag det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar