Är det mig det är fel på?

Jag är så jävla irriterad på människor, i allmänhet. Och varför måste det vara så att när man är lite trött, lite tjurig och en smula arg, så dras människor till en, dom knuffas och rapar, stirrar och skriker.
Jag försöker se arg ut, stirra tillbaka och röra mig ryckigt, men det triggar bara monstren ännu mer.
När ska jag få känna frid?



Och varför, är det så jävla speciell belysning i provrum? Speciellt på Åhléns, det är någonting med luften där också. Så fort jag kommer in i deras dova belysningar börjar det snurra, och inte långt därefter kommer kväljningarna.
Då brukar jag mima till mig själv i spegeln "Fan va ful du e!" Och så putar jag ut magen, trycker tungan, likt ett mongo, mot underläppen, därefter tittar jag i kors, å sedan vrider det sig i magen och tårarna bränner. Jag kan verkligen se ful ut. Kan alla det, eller är det något fel på mig?

Igår la jag märke till en grej. Jag vet att jag gjort det en ganska lång tid, men inte reflekterat över om det är konstigt eller ej.
När jag är, oftast, i badrummet, typ för att borsta tänderna och göra mig nattfin, så mumlar jag. Jag mumlar om konstiga saker, det bara kommer, och jag vet inte ens vad det jag säger betyder. Igår sa jag, med dov röst;
"Han vill inte ens vara med dig, tjockis." och sedan "Men du då, är du så bra då?"
Jag vet inte vad jag menar med det. Jag vet inte vem Han är, och inte heller vem Du är. Är det jag...och jag? Håller jag på att utveckla en multipel persona?


När jag äntligen pallrat mig upp ur soffan, satt på mig skorna, med jackan i högsta hugg, ringde dom från jobbet.
"Du behöver inte komma in idag."
Det var helt fucking jävla underbart. Det har nog aldrig känts så bra. Jag är glad. Nu ska jag ta det lugnt och vara med mig själv. Det kan vi behöva.