Sent nu.

Igår var vi ute.
Såg en riktigt snygg man. Ville ha honom. Kom så nära som möjligt, trodde det skulle gå vägen. Istället tränger sig hans kompis ner. Pratar om skitsaker, och är allmänt störande.
Så jag går hem, med honom, den störande kompisen alltså. ...
Ja.
Han var från afrika, men född i Örebro.
Men imorse kände jag mig rätt nöjd ändå. Längesedan jag va med en kille som fick mig att skratta, på riktigt.

Pluspoäng.

Var på bio också. Såg "Tillsammans är man mindre ensam". Den var fin. Så vill man ha det. Ju.

julkul.

Jaha. Så är det alltså jul också. Julen har aldrig känts så överflödig som den gör i år.
Förra året blev mamma sjuk. Förra året visste jag inte om min mamma skulle leva på julafton.

Hon överlevde, och allt det där är som bortblåst. För vi är ju ändå bara människor. Och det starkaste hos en människa måste ändå vara överlevnadsförmågan. Den som gör att man kan gå igenom vad skit som helst, efter ett tag berör det inte längre. Ibland hatar jag att vara männsika.
Ganska ofta hatar jag, det.

Jag har supit bort min kappa. Hur kan man supa bort en kappa?? Man går hem, och innan man gör det så sätter man på sig kappan, så att man inte fryser häcken av sig. Men inte jag. Nej nej. Jag tar inte på mig min kappa utan går hem i klänning istället. I minusgrader. Hur fan är man funtad om man gör det?
Jag hatar mig.
Och alkohol.
Jag ska aldrig med dricka mer än jag klarar av.

Idag var jag på Pet sounds och där hitta jag Buffalo '66, så jag köpte den. Det tror jag var bra gjort av mig.
Jag ska slå in den och ge till mig i julklapp.

Mina julklappar är värdelösa i år.

Jag vill inte vara ensam längre, alls.

Katastrof

Igår blev det lite mer än beräknat. Idag känns det som att jag behöver en paus från livet.
Ångest, skam, illamående och dålig andedräkt förjävligar min värld, just nu.

Usch.

Kommer inte ihåg stora delar av kvällen, det gör mig nervös och skraj. Känns som att en utlandsflytt skulle passa bra...

Herregud vad Jonas Karlsson är snygg. Såg honom i "närbild", eller vad det nu heter. Vilken man! En sån vill jag ha. Exakt en sån.

Oh brother, let's go down.

Hemma från jobbet.

Vaknade imorse seg och smått bakfull. Igår firade vi av T som ska resa runt i världen på obestämd tid...känns lite konstigt.

Idag inhandlades det 1 stycke julklapp. Är inte så engagerad i år.

Var på Åhléns, och där stod han. Han, som var så otroligt lik min vän. Har sett honom några gånger runt om i Stockholm. Har blivit lika chockad vid varje tillfälle. Han är söt, dock inte en exakt kopia, kunde jag nu konstatera, när jag fick tid att skåda honom en lite längre stund.

Nytt dödsfall i familjen igen. Pappa grät som en liten pojke. Jag tycker så synd om honom. Jag förstår mig inte på det här livet.

Fan vad skört det är.

nöjd?

- Det här är nog sista gången vi ses, alltså på det här sättet...

Då kom tårarna. Alla de tårar som legat innanför och bränt i ett halvårs tid. Jag antar att han har rätt. Jag antar att det är det bästa.

Det är för svårt att vara vänner efter ett långt förhållande. Det är för svårt att låta bli hans läppar, att inte få ligga tätt, tätt.

Och om jag gör det i allafall blir han ledsen. Jag kan inte lämna några garantier.

Jag kan inte säga att jag är Din om en vecka, ett år, eller femton, för den delen.

Och innerst inne så vet jag ju, jag vill inte tillbaka. Jag vill inte dra upp gammalt skit. Jag vill inte prata om samma saker hela tiden. "Hur var det på jobbet idag?" Jag vet redan svaret. På den frågan och på alla andra också.

Jag vill lära känna, diskutera, upptäcka. Jag måste träffa någon ny.

Jag har redan en klar bild av den nye. Vacker, sexig, spännande. Perfekt.

Vill inte nöja mig med mindre just nu.

Helgbestyr.

Han såg på mig. Flera gånger vände han sig om. Till en början i smyg, lite blygt, försiktigt. Jag tittade på honom. Och så hamnade vi där, i ett tillstånd där den som viker undan med blicken, förlorar.
Tillslut kommer han fram. Säger att jag är söt. Jag besvarar med ett leende. Han är fantastisk.

Jag går ut och röker. Och snart står han där bredvid mig. Han säger att han vill kyssa mig. Jag ställer mig närmare honom. Hans armar är starka. Jag vill aldrig släppa taget. Läpparna mjuka.

Vi utbyter några ord. Bestämmer att vi ska gå hem tillsammans.

Hemma hos honom är det stökigt. Vinylspelaren står och snurrar, överallt böcker, i travar, i hyllor, på golvet. Tomma vinflaskor och två veckors gammal disk, fyller köket.

Han sätter på Neil Young. Jag går in i sovrummet. Vi lägger oss i sängen. Pratar om livet. Om barn, om kärlek. Han är vacker.
Vi är så olika.
Han, uppåt 30 år äldre än jag. Sliten, ärrad, stark.
Allt är så avslappnat. Så enkelt. Natten blir oförglömlig. Underbar.
Dagen efter stannar vi i sängen. Dricker kaffe, röker fimpar och har sex.

Ibland är allt bara så bra.

Alla får kärlek utom jag.

Nu börjar jag känna att det kryper lite i kroppen. Skulle det inte vara väldigt mysigt att ha någon att krypa ihop hos. Någon att gå promenad med. Äta våfflor. Dricka vin. Åka ut till landet och göra brasa, med.
Jo. Det är nog det jag vill.

Jag önskar att jag skulle vilja göra allt det där med exet. Men det känns som att jag behöver någon ny att visa upp för familjen. Någon som har en massa saker att berätta om sitt liv. Någon med andra ideér, andra tankar.
Och det är väl inte så konstigt i och försig.

Ändå så håller jag på att packa min väska, jag ska bo hos Exkillen i minst en vecka, pga begravning och därav släktbesök. Kanske gör det så att känslorna kommer tillbaka. Kanske blir det precis tvärtom.

Det känns lite stramt mellan oss. Vi är inte riktigt synkade. Men men.

En kärlekshistoria

Det värker lite.

Sötaste Ronja Rövardotter.

Ikväll har jag varit på kurs. Personutveckling eller något i den stilen. Intressant och ganska givande.





Jag har även tittat på dokumentären om Astrid Lindgren på fyran. Vad är det med den kvinnan som får det att klumpas i halsen?

Jag vill vara barn igen. Jag önskar att man skulle vara överlycklig för varenda snöflinga. Jag önskar att jag kom hem till ett hus som dofta kanel. Jag önskar att mamma nöjt uppmärksammar mig om de nyuppsatta julgardinerna, och surt om ryggsäcken som slarvigt slängts på golvet i hallen. Jag saknar känslan av upptäckten av en oöppnad lucka i chokladkalendern.

Måndag.12 November.

Idag hann jag med att fika. Café Edenborg i Gamla Stan. Det var mysigt. Känns som att det snart är jul. Lite konstigt.

Det har börjat skära sig lite mellan min bästa vän och mig. Allting jag säger tycker hon är fel. Och jag tycker att hon bara klagar och är elak. Det känns tråkigt. Men det är nog ett tecken på att vi umgås lite för mycket.

Igår träffade jag exet som jag fortfarande inte gjort mig av med. Såg honom på stan med en annan tjej, för några kvällar sedan. Hjärtat stanna, och allt kändes förjävligt.
Han förklarade senare att det var en arbetskamrat. Jag valde att tro honom.
Och inte för att jag har någonsomhelst rätt att säga någonting annat...eller rättare sagt något överhuvudtaget.

Det finns en kille som jag tänker på. Konstigt, för han är inte alls "min typ". Antagligen är det meningen att jag ska lära något av det här också...Han gör så att det, pirrar, lite. Jag fnissar som en fjortonåring.
Härligt på något vis.

Tanke.

Jag funderar på livet. Vad det ger, och inte.
Vad som är värt någonting. Känner att jag har tappat greppet totalt. Jag vet inte längre var jag befinner mig.
Och mitt liv som skulle bli så enkelt. Mitt liv som började så bra. Hur kan man födas med guldsked i käften och lyckas fucka upp det totalt?!

När jag gick ut skolan hade lärare och elever röstat på vad utgångseleverna skulle göra med, och bli i, sina liv. Jag skulle bli politiker, kanske t o m stadsminister, eller musiker.
Jag är inte någonting av det där. För någonstans, någongång under x antal år, sket sig allting.
Men man tror ju ändå att det kommer lösa sig. Eller jag har iallafall trott det. Fast åren går fort. Och det är inte mycket som känns speciellt roligt, eller spännande, längre.

Jag måste komma på någonting Nu. Snabbt. Innan jag ruttnar bort.

Bästa jag.

Idag har jag köpt kläder. Klänningar för hela slanten. Känns bra.
Ikväll ska jag på hemlig middag hos H. Jag måste komma ihåg att fråga om han kan ta en polares katt, och om jag kan bo där i två veckor när faster kommer till Sverige för begravning. Det får jag inte glömma.
Undra om han kommer tro att jag bara utnyttjar honom då...

I Stockholm regnar det. Dropp, dropp.

Nästa år bär det av till London. Där ska jag utbilda mig, och jag ska bli bäst i världen.

Min lilltå gör ont. Har någon vårtgrej som inte går bort. Det är jobbigt.

Sista valsen.

Aj.

Åh.
Vad jag inte har lust med någonting.
Vet inte varför. Dålig lön den här månaden. För stora utgifter.
För tråkiga människor.
För mycket skivor, för lite kläder.

Ensam. Ledsen. Och en smula bitter.

Jävla ångesthelvete.
Jag har by the way blivit kär i en skådespelare som jag sett på håll. Det är patetiskt.

Tråk.

Nu sitter jag här och gråter, igen.

För att jag lyssnar på musik och tittar på bilder. Och så tänker jag att helgen var rolig. Och det är kul att vara singel, bara ha sig själv att bry sig om. Men, fan, hjärtat bubblar ju liksom till...

Gjort av med 7000 spänn på mat och öl. Det känns sådär. Nu måste jag göra av med 2000 kronor på gymkort.
Är trött på mig själv.

Nu ska jag äta, igen.

Belle Starr, your time's getting late.

Liv

Ringde upp J:s mamma. Det var ingen överdos. Han hade fixat det själv. Jävla idiot. Förtvivlad.
Var vid graven iförrgår. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag var sekunder från att gräva upp hela skiten och ta med honom hem. Allt är så overkligt.
Hittade en ring som han gjort till mig. Ska aldrig ta av den. Såg en kille på stan som var otroligt lik honom, hjärtat stannade nästan.
Sov hos exet inatt. Klarar inte av att vara själv. Det kändes bra. Åt kyckling och drack vin.
Klarar inte av att jobba. Kan inte koncentrera mig, inte heller sova.
Är trött på det här jävla livet. Vill inte heller leva.

Min vän är död.

Ute igår. Drack öl, blev full, hade kul, riktigt kul.

Vi gick vidare. Där blev det ännu roligare. Roliga människor och många drinkar.

Jag träffade en gammal vän som jobbar i baren. Nämen, när började du här?
Väl medveten om att han jobbat där ett ganska bra tag.
Jag mår bra. Mitt liv är bra. Blabla. Börjar jag sluddrandes.

J är död. säger han.
Haha, vad sa du?!
Han är död. Tog en överdos.

Va? Vad? Jag förstår inte. Jag.förstår.inte. Fattar ingenting. Han kan inte alls vara död. För jag skickade mejl till honom i förrgår. Och visserligen har han inte svarat ännu. Och mobilnumret måste vara bytt, för mitt sms kom inte fram.
Men jag ska titta mejlen igen, han borde ha svarat på mitt SkaViHookaUp-mejl, vid det här laget. För, han kan väl inte vara död?

Vi träffades på gymnasiet. Vi var bästa vänner. Syskon. Par. Bästa bästisar. 24/7. Jämt.

Sedan hände någonting. Och det gjorde så att vi tappade kontakten. Träffades några gånger ute. Han, alltid lika snygg och charmig.
Skrev om honom 27/6. Att jag sett honom på stan. Han dog dagen efter. Fick jag reda på igår.

Har i några veckors tid tänkt mycket på honom. Tänkt att det kanske är dags att ta upp kontakten. För jag har saknat honom något enormt, och jag tänkte att vi kanske kunde försöka på nytt.
Men nu är han död. Överdos.
Knarket. Det här knarket som inte fanns med i bilden när vi var med varandra. Iallafall inte i stora mängder.
Nu hade det uppenbarligen blivit ändring på det.

Min finaste, bästa, älskade kompis är död.
Och det skär i hjärtat.
Antagligen gjorde han det med flit, han hade det för svårt här. Och jag är så arg på honom för det. Jag är så jävla arg på honom att han lämnar mig ensam. Vi hade fakiskt en dröm. Han var min fucking jävla dröm.

Jag vill krama om honom och säga att allt är okej. Jag vill att han ska komma tillbaka. Jag skulle lova att ta hand om honom för resten av våra liv. Jag skulle göra vad som helst. Visste han inte det?

Ouh.

oj oj.

Jag har blivit så oengagerad.

Jag lyckades göra dumt på firmafesten. Såklart! Vad hade jag räknat med?! Blir så extremt trött på mig själv.

Mer?

Jag är tjurig och har panik i magen.

Jag har varit ledig. Gått runt i Vasastan, som jag förövrigt börjar gilla mer och mer.

Har köpt skivor för ca 700 kr. Inte ens hälften kändes värt det...tyvärr.

Köpte dyr chocklad och fixat ett par gamla stövlar för tusen spänn hos skomakarn.

MÅSTE fixa lägenhet nu förfan. Vet inte vad jag går runt och väntar på...på onsdag ska alla sakerna bort från exet. Tog bara ett halvår...stackars honom.

Suck.

Jag jag jag.

Okej. Jag håller på att bryta ihop. Totalt. Allt är uppochner, utochin. Tröjan, strumporna, nålen, pennan, allt har vänts åt fel håll idag.
Jag är helt slut och snart rasar jag ihop.

Har jobbat hela dagen. Det var okej. Fick för mig att jag skulle hämta en grej på ett ställe. Som jag mycket väl visste hade stängt. Men jag gick liksom dit iallafall. Antar att det var för att jag behövde gå för mig själv. Andas. Låta ögonen tåras och hjärtat bulta av frustration, för de dåliga öppettiderna. Jag vet inte. Jag tänkte, under min promenad hem igen, att jag nog håller på att bli galen. Att jag kanske bara brakar samman. Det gjorde jag inte, jag Tog mig samman istället.

Jag är ett as. För jag kan inte visa känslor för någonannan än mitt ex och migsjälv. Och mitt ex vill inte prata med mig. Så jag har bara mig.
Och jag hatar mig...

Glad igen.

Idag är jag glad. Jag har inte varit såhär uppåt på länge. Allt känns så lätt, nästan så att jag svävar. Konstigt.

Vi fick åka upp till sjukhuset igår och säga Adjö och titta på Farmor. Hon var nedfryst och såg ut som en Madame Tussau-figur. Det var obehagligt och kändes oerhört bisarrt. Men skönt.

Jag tror faktiskt inte jag hade förstått att hon försvunnit annars. Och jag tror att hon har det fantastiskt där hon är nu.

Igårkväll, när jag gått och lagt mig, kändes det som att hon smekte min kind. Jag blev alldeles varm. Det kändes som att hon tog farväl. Och imorse var allt toppen!

Imorgon ska en vän spela skivor. Vi träffades i lördags. Hade riktigt roligt...

Undrar om det blir Lika kul imorrn. Hm.

Han är en kopia av Brian Jones. Det är väldigt positivt.

Det här med döden.

Farmor är död.

Fan.

Det spelar ingen roll hur gammal en människa är, det gör ju för fan lika ont ändå. Fastän man förberett och bett om att hon skulle få somna in.

Och dåligt samvete har jag också. Och man ältar allt man borde sagt och gjort. Hur kunde jag vänta med något sånt?

Tid att börja berätta vad man känner för människor.

Och det känns så jävla tomt. Men jag har ju aldrig funnits där, och hon har inte riktigt heller funnits till hands.

Men ändå, hon ska ju vara här. Ringa och berätta konstiga saker. Rossla och fnittra. Klaga och ha sig.

Jag har ett kort som ligger på hallbordet. Jag skulle ha skickat det någongång i maj. Frimärke och allt på. Men inte fan har jag orkat ta med mig det, på min väg förbi postlådan. Fan.

Och jag borde vara så glad för hennes skull. Nu slipper hon ha ont. Hon har nog det bättre där hon är nu än hon någonsin haft på den här jorden.

Men jag är egoistisk. Så jag blir ledsen.

Det känns så tråkigt, så tråkigt.

Jag älskar min Farmor. Men jag sa Aldrig det. Så jag säger det nu. Och så hoppas jag, kniper ögona och knäpper händerna, att hon redan visste...

Veckostart

Igåreftermiddag träffade jag min vän, E. Vi gick till Ritorno och drack kaffe och åt bakelser. Vi pratade om vårt drömprojekt. Fantiserade om hur det skulle vara att jobba tillsammans, kanske resa iväg för att få inspiration, sedan komma tillbaka till Stockholm och förverkliga vår idé. Men just nu står allt annat i vägen. Det livet får vänta.

Vidare till Hötorget. Gröna linjen togs ur trafik och gjorde mig en halvtimme försenad och 100 % arg. Hade bokat bord på Mangolisk restaurant. Ingen större skada skedd. Maten var god och det var roligt att träffa lilla V och hennes mamma.

En kaffe efter maten och sedan iväg igen. Nu till Fridhemsplan. Hem till gamla lyan. Hem till kramar, kel och rockmusik.
Stannade över natten. Och konstigt nog kändes allt fantastiskt.

Brunch med E på phillykafét. Promenad. Inlämning av skor. Uthämtning av skor. Promenad igen.
Hamnade på Vanadisplan, i solen. Sedan 2:an hem.

Känner mig deppig. Orkar inte ta tag i något. Suck.

If I Fell.

If I fell in love with you

Would you promise to be true

And help me understand

'cause I've been in love before

And I found that love was more

Than just holding hands

If I give my heart to you

I must be sure

From the very start

That you would love me more than her

If I trust in you, oh please

Don't run and hide

If I love you too, oh please

Don't hurt my pride like her

'cause I couldn't stand the pain

And I would be sad if our new love

was in vain

So I hope you see that I

Would love to love you

And that she will cry

When she learns we are two

'cause I couldn't stand the pain

and I would be sad if our new love was in vain

so I hope you see that I

would love to love you

and that she will cry when she learns we are two

If I fell in love with you

Lördag

Sitter och väntar på att få gå ut.
Kanske blir det en kalaskväll, kanske rent fiasko.

Trött idag, igen. Ätit tapas. Gott.
Mötte upp en vän, hon hade fått ligg igårkväll. Lät härligt. Hon hoppades på att han skulle ringa, trots att dom inte bytt nummer.

Vet inte vad jag skulle ta på mig om det nu var så att vi ska gå ut. Jag har inga skor. Det är som en jävla jätteångest att inte ha skor.

Jag har köpt en hatt. Å jag vet att jag aldrig kommer att ta på mig hatten. Men den kändes nödvändig.

Jag skickar sms till mig själv och låtsas att det är från Honom.
Och jag söker på hans namn 69 gånger per dag.
När jag inte kan sova låtsas jag att han ligger bredvid.

Och jag får inte ringa. Jag kan inte ringa. Jag gör bort mig. Om och om igen. Och snart är det, eller inte snart, för det Är redan, försent.
Jag har skämt ut mig tillräckligt. Om han ville något skulle jag nog ha märkt det.
Men jag är inte van att vara desperat. Jag är inte van att bli ignorerad.

Och mina vänner säger att han är ful och konstig. Kanske är det bara för att han inte vill ha mig, som mitt hjärta svider av längtan efter hans... uppmärksamhet?

Jag vill Inte träffa honom ikväll!
(jag ljuger)

Landet Ingenstans

Kom hem sent från jobbet. Avbokade dejt, för trött och sliten.
Hamna istället framför Tv:n. Men då ingenting vettigt fanns att se, plockade jag fram Finding Neverland. Den kom till huset via en Aftonbladet eller liknande.
Och, jag grät. Jag grät . Lite till. Och ännu mer. Tänkte att det faktiskt är ganska äckligt att praktiskt taget dricka sina tårar. Men.

Filmen tog slut. Inte gråten. Så det rann och rann. Å ansiktet började klia av de salta tårarna.
Jag drog bort det blöta med handflatan. Ställde mig framför spegeln och stirrade. På mig själv.
Fy fan, vad snygg man är när man gråtit. Ibland.
Och jag kom ihåg en väns ord, när vi var några stycken som bröt ihop, tillsammans (lång historia). Hon sa "En sak är bra. Det är att alla ser så otroligt vackra ut nu."
Och det stämmer ju för tusan.

Nytt skönhetstips:
Power Cry- Innan jobbet. Innan festen. Innan middan. Innan sexet.


Ps. Johnny är så fruktansvärt snygg. Tror att jag kan vara den första som förstått det. Ds.

Desperat.

Hemma från jobbet..äntligen. Hungrig. Uppspelt, men trött.
Sjuk. Host. Slem.

Jag har gråtit mycket dom senaste dagarna. Har en lägenhet pågång. På Söder. Å ja. Jag vill jag vill jag vill.
Sjöutsikt och helt perfekt.
Bli min!

Men ja, jag har gråtit. Och gråtit. Vet inte vad som hänt. Muren är riven. Förtollningen bruten.

Jag är ingenting. Jag får ingenting. Jag vill ingen, jo, jag vill massor.
Jag vill ha;
sex
lust
pengar
närhet
ömhet
kramar
sprit

Han älskar mig. Jag har glömt hur det känns. Jag älskar ingenting. Förutom minnena av värme och kärlek.

Jag tror att jag är mjuk och blödig. Men egentligen är jag stenhård. Han tycker att jag har förändrats. Och det har jag nog, kanske.

Eller så är det febern som gör det.
Tristessen som får mina tårar att spruta.

Öken.

Hemmafest...

...men jag är inte bjuden.

Jag var övertygad om att det var den lilla hemska "backslicken" här ovanför. Han och hans polare (14-20 år) brukar ha party i hans föräldrars lägenhet. På morgonen är hela trapphuset nedspytt, krukor är krossade, flaskor på gården osv.

Musiken började vid fyra på eftermiddagen. Jag skrek. Sedan dess har jag kokat. Musiken har skiftat ljudnivå, för någon timme sedan var det outhärdligt. Väggarna skakade, någon form av techno, och jag trodde att det möjligen var ett skämt.
Sedan började det komma låtar som Moviestar, Long tall Sally och Under my thumb, jag började fundera på om det kunde vara någon slags trend, bland småbratsen, men fann det högst märkligt.

Bestämde träff med en vän. Promenad i haglet. Stod inte ut. Tänkte plinga på och läxa upp dom innan. Men så såg jag lappen. "50-årsfest". Suck. Dött lopp.

Promenera runt Nytorget, Erstagatan, Folkungagatan och upp igen. Trevligt. Längesen jag pratade med en vän, känns det som. Sjukdommen har gjort mig isolerad.

När jag nu kom hem spelade dom The Sounds. Det finns inget värre. Eller jo, det kanske det gör. Men The Sounds är uschochblä för mig.

Nu gör halsen ännu ondare än förut. Fötterna är blöta. Åh. Äntligen sänker dom, hissen låter. Kanske ska dom ta och tänka på refrängen. Det är faktiskt farligt att ta ut sig för mycket i den där åldern...

Ät upp mig också.

Host, host

Blev dödssjuk. Hög feber och krämpor i hela kroppen. Fick lov att sjukanmäla mig, och förlorade därmed, typ Hur mycket pengar som helst. Känns aningen surt.

The weight/the band. Aj, det skaver riktigt i hjärtat, hur bra får det vara? Snart kommer tårarna. Helt jävla underbart. ouhf.

Jag har varit en riktigt stygg flicka och lagt bud på en himla massa struntsaker på Tradera + andra klädköparsajter. Kommer bli ett dyrt kalas det här för mig, men det kan jag vänta med att oroa mig för till nästa månad.

Jag ska bara vara hemma i helgen, och bli riktigt frisk. Har inte råd att vara halvdan, eller sjuk igen. Då är det ju också ganska okej att shoppa på nätet, om man verkligen inte kan lämna lyan.

Sovdags. Men först, hostmedicin.

Och, låten på repeat, bara En gång till!

Snor

Jag är sjuk. Jag har ont i halsen. Det är jobbigt. Det kommer dessvärre inte gå över heller, eftersom jag sover i ett hörnrum med otätade fönster. Det blåser och är ca 2 grader varmt, vareviga morgon. Someone, please kill me.

Ett sjukdomsproblem till.
Jag mår illa. Har ont i magen. Svårt att äta. Ont vid umgänge. Jävla skit. Har jag fått en könssjukdom tro?Eller cancer?Rabies?Hepatit?

3/9

Sköndag idag.
Handlade mat med E och åkte hem till mig. Käka, prata, käka, prata.

Såg "Upp till kamp!". Hah, vilken besvikelse. Eller, inte för att man hoppats på något direkt. Men det knottrade sig, av skam, på armarna, när de usla, fula skådespelarna vräkte ur sig sina osmakliga repliker. Pinsamt.



Imorgon är det special på jobbet. Man vill hålla kvar oss, alldeles För länge. Och för det bjuder man på korv. Jag äter inte korv.

Vi ska börja spela ihop, H och jag. Vet inte riktigt om det kommer fungera. Kanske lite väl mycket känslor involverade. Men det skulle vara riktigt kul att komma igång igen. Tror ändå att vi skulle kunna göra något riktigt bra. Jag skulle känna mig hedrad att få spela med honom, verkar dumt att tacka nej.


Och, så ska jag köpa kort, träningskort nu. Måste, måste, måste.
Det här håller inte i längden. Har ju börjat märka det nu, faktsikt.

Sovdags.

Det är för enkelt.

Livet har börjat rulla igen.Skönt. Och det är kallt ute. Då känner man att man lever. Det är bra.

Igår var det fyllefest. Roligt för första gången på länge. Det blev sent. Jag blev full. Jag har beslutat mig för att glömma mitt "ragg". Han är en idiot och förtjänar inte mig.

Men det är inte därför. Jag tycker att han är konstig. Han bara stirrar. Han hälsar inte, utan han ställer sig bara där, framför mig, så att jag inte kan göra annat än att säga hej, och sedan går han. Jag förstår ingenting. Vet inte om han gör det själv.

Jag är trött på komplicerade typer.

Jag såg en gammal vän igår, på 3:an. Han skulle gå av. Hade lite problem med dörrarna. Så han stod länge, vred på och hade sig. Jag tryckte huvudet hårt mot fönsterrutan. Jag ville inte hälsa. Och sedan ångrade jag mig. För jag har haft panik i över ett år, för att jag Vet att jag måste ringa honom. Han har saker som är mina, och jag har saker som är hans. Han vill dricka öl. Jag är rädd att bli full och spåra ur.

Varför kommer en människa som spökar, ofta, i ens huvud, på en buss som man sällan åker?Varför skulle jag se honom just då? Det är för enkelt.

Vackrast.

Sex.

H, "Du ringer ju bara mig när du vill knulla."
Jag, "Det gör jag väl inte!"

Och jag vet såväl att det stämmer. Det han påstår. Jag ringer när jag vill ha värme och kramar. Jag ringer när jag är uttråkad, deppig och ensam. Och jag vet att det är fel.

Som när han kom hem till mig igår. Vi gick och käkade brunch, sedan promenad ner till Norra Hammarbyhamnen. Och hela tiden tänkte jag "Nu skulle det vara mysigt att ligga under täcket." Alltså jag tänker inte att jag vill knulla, på det sättet, så översexuell är jag inte. Men jag gillar Verkligen närhet. Och mys.

Efter typ tredje gåhemtillmig-försöket, förklarar han att det gör honom illa till mods, att jag bara vill ha sex. Han känner sig utnyttjad. Och jag förstår honom verkligen. Det känns bara lite...konstigt, att vara den som Vill.

Och jag vill väldigt mycket, väldigt ofta nuförtiden. Det känns som en sista pust, innan jag förvandlas helt till, typ en sten. All värme och alla känslor har liksom runnit av mig. Jag är hård, kall och grå.

Det gör mig en smula rädd. Tänk om jag inte kommer kunna älska igen. Om det är så att jag har stängt av mina känselsprön så kommer jag ju inte att märka när min stora kärlek kommer...

Så jävla singel.

Oj, gårdagen blev inte så lyckad. Jag har blivit...tråkig. Jag har inte kul när jag går ut. Jag uppskattar inte pissljummen öl. Jag uppskattar Inte rödvin på nya klänningen. Eller aska i håret. Svettiga händer på min kropp, jobbiga blickar eller dålig musik som skär i öronen.
Jag gillart inte.

Började med en öl på puben, Det var trevligt. Det var mysigt och varmt. Det var bra musik och vänliga ansikten. Det är Jag.

Vidare till annat ställe. Träffade tre gamla vänner, varav en blivit dumpad av pojkvännen samma morgon. Hon var rödgråten, men fullt övertygad om att göra stan. Jag tyckte synd om henne.
Jag träffade dom tillsammans för några veckor sedan. Då verkade allt helt perfekt. Dom strålade. Nu hade hon inte ens fått en förklaring till det plötsliga uppbrottet. Det verkade göra mest ont.

Vidare. Stannade några timmar. Blev full. Blev trött. Ful och ointresserad.
Nattmat och sedan hem.

Idag vaknade jag sent. Sett på dejtingprogram och ätit spaghetti. Jag vill också dejta 45 män på tre veckor. Jag vill att dom ska stå utanför min dörr, för jag har absolut ingen lust att leta efter någon.
Det är nog bara inte dags för något nytt förhållande. För visst är det väl så att den rätte kommer stå där en dag? Så går det väl till, för alla, eller?!

Låt oss ställa till med fest!

Lyssnar på Please don't go med Yardbirds. Jag vill dansa ikväll. Det vill jag verkligen. Är helt slut i benen, efter jobbig arbetsdag, men jag vill ändå stuffa. Ja det vill jag.

Men det är det inte många andra som vill, må jag säga. Närmare bestämt 0 st ensamma själar har lust att gå ut ikväll, om man bortser från mig.

Jag tycker att dom är tråkiga.

Imorgon ska jag få gå ut och supa skallen av mig. Det har min vän lovat, och det ska hon också hålla. Jag super sällan skallen av mig. Men då mitt liv är ett rent helvete, där alla som betyder något, antingen vill ta sitt liv, eller väljer att vara onda på mig, tycker jag att det finns en anledning till detta supande.

Om jag var 12 år, eller något i den stilen, skulle jag nog färga håret svart, och gå i svarta latexkläder. Jag skulle skolka och dricka folköl mitt på dagen. Skära mig i armarna och äta nikotintabletter. Gör ungdomarna sånt nuförtiden?

Min poäng är att jag behöver hantera det här onda, och jag har inte kommit på hur, riktigt ännu...

Pizza..eller?

Det här händer inte.

När adressändringen är klar. Sista skåpet äntligen städat, både ovanpå och inuti, så ringer telefonen. "Hon kommer hem igen."

Syster tyckte att utbildningen i norra Sverige verkade vara helvetet självt. Och bestämde sig alltså på ca två timmar, att det inte var någonting för henne.
Så, hon kommer hem igen!
Toppen, perfekt, underbart!
Allt är alltså som det ska. INGENTING går min väg, aldrig, någonsin.

Så, dags att börja leta lägenhet igen. Tillbaka på soffan. Tillbaka på Söder.

Jaja.

Hello Goodbye

Klippte mig idag.bra.snyggt.rakt.av.
Köpte två klänningsliknandeplagg.bra.tror jag.

Imorgon ska jag städa ur lägenheten som jag ska spendera resten av året i.

Jag måste dessvärre köpa en massa saker som är svårt att leva ordentligt utan, och det kommer nog ta sin lilla tid, rent ekonomiskt. Jag behöver;

Högtalare.

Vinylspelare inkl någon slags stereoanläggning.

Skiv/stereobänk.

Mattor.

Hallgrejer.

Lakan.

Gardiner?.

Lampor.
Porslin + bestick.

Kaffekokare.

Laptop?

Väggprydnader.

Så går det när man lämnar sitt liv, bara sådär. Hej då liv! Hej då saker! Hej då lägenhet! Hej då innerstan! Hej då alkisgranne! Hej då mys och kramar! Hej då värme! Hej då helkaklat badrum! Hej då dator! Hej då god mat! Hej då älskling!

Oj. Vad bitter jag är. Det börjar bli komiskt. Nästan. Inte riktigt.

det jag inte vill ta i.

jag vill förklara en känsla. en känsla som aldrig infinner sig i tystnad. där måste finnas musik. och lite sorg. lite ont, i magen, liten smäll, inuti.
det är så klyschigt. allting. new york, paris, stockholm.
America, låten, gör så ont i hjärtat. det är också klyschigt. därför sätter jag den på repeat. men först hämtar jag mina cigaretter. och öppnar fönstret. sedan höjer jag volymen.

jag vill gå under. jag vill leva, utan att för den delen finnas. jag vill inte finnas till för någon. men det är när jag är själv som jag vill försvinna. inte när jag är mitt uppe i allting.
och jag försöker beskriva i ord.

och jag lägger ner tid på att titta på andras ord. och jag finner det intressant. jag orkar inte läsa min text. för jag vet redan vad jag menar.

du vet att;
strindberg ligger framåtstupa på isen, med en linjal mäter han horisonten, den är varken eller.

jag fimpar min cigarett, och jag stänger fönstret, jag vet att jag kommer känna igen. och det finns ingenting att göra.
jag är för feg, och det finns ingenting jag kan göra.

This Is England...

...såg jag igår. Å den var bra. Å Joe Gilgun sexig som fan.

Efteråt ville jag knulla. Men det blev dessvärre inte så. Det är så jävla tråkigt att vara själv. Jag orkar inte mer. Jag vill bara dra. Aldrig mer komma tillbaka.

Nu börjar mitt riktiga liv igen. Höst. Utbildning. Skit. Fast.

Nästa sommar ska jag plocka druvor i Frankrike. Eller segla över Atlanten. Eller jobba på Ica.

My own.

Idag blev det en snabbvisit ut till landet med vän. Mycket trevligt. Mat, sol och nästanbad. Sedan avskedsmiddag hos mormor. På måndag flyttar Syrran och jag övertar lyan.
Shit, massa saker att fixa med.
Eftersändning, var kommer räkningarna då?

Hm. Så mycket saker att köpa. Bara mitt mitt mitt!
Min fotölj, min lampa, mina gardiner. Inget minimalistiskt snicksnack. Bara härliga Jag!

One way ticket to the blues.

Jävlar i helvete vilken deppdag.Ont i hela kroppen, invärtes.I magen, i hjärtat och i lungorna.Ont.

Men egentligen var det en bra dag. Glass i Gamla Stan, lunch därefter, och lite lagom schyst soldyrkande. Sedan jobb. Helt okej.

På fredag är det utgång med jobbet. Kommer antingen bli katastrof, eller ja, vad kan man förvänta sig. För full, för glad, för på.
okej.

Svart på vitt. Nu är det slut? Inget mer velande?
Jag vågar inte lämna. Jag vågar inte säga hej då. För jag vill inte.
Men innerst inne kanske jag bara är jävligt feg. Och jag sårar dig. Man sårar inte den man älskar. Man älskar inte den man sårar?

Möte med en Parisare.

Helt plötsligt stod jag där, eller han stod där och lånade eld av min vän.

Jag vet inte hur det hände, hur det började, eller vad vi sa. Men plötsligt kysstes vi och fortsatte med det tills klockan blev stängning. 

Planer om att gå vidare, besvikna över att Stockholm ibland känns så, tråkigt.

Vi skiljdes åt, men sprang plötsligt på varandra igen senare, ödet kanske ja. Vi började promenera.

På måndag skulle han åka tillbaka hem, till Paris, nu ville han uppleva Stockholm på natten. 

Vi gick och gick. Köpte kaffe och gick. 

Letade efter potentiella sovplatser, då vi båda var hemlösa just den natten. Gick mot Hornstull och klipporna.  

La oss vid vattnet, rökte, pratade, smekte. Han var vacker. Han såg gammal ut, erfaren, vis, fransk. 

Han viskade vackra meningar i mitt öra. Bara han snuddade mig darrade hela min kropp. 

 Och vi låg där, och jag undrade om det verkligen var okej att ha det sådär bra. När klockan närmade sig nio, var det dags att gå. Helt slut, efter den sömnlösa natten, kämpade vi oss fram till SevenEleven. Kaffe i Tanto. För mycket sol. Frihet. 

Fixade lägenhet, där vi kunde duscha och sova ett par timmar. Värme, närhet och massa prat. Jag ska flytta till Frankrike.

10 augusti

Okej. Heartbreak igår, riktigt bra musik.yeh.
Annars är allt medelbra. Jag har handbromsen i, känns tryggt.
Snart jobb, sedan Pet Sounds, skulle jag tro.
Flyttar förhoppningsvis in i syrrans lägenhet i Hammarbyhöjden, till den 20:de augusti. Topp!

Fan, vad fint.

Speak up, please.

Jag ska inte låtsas om som att det inte har hänt mig. Jag kan aldrig glömma. Men jag kan välja att leva.
Jag är glad att jag tog det beslutet, för det var långt ifrån självklart.

Och jag har träffat så otroligt mycket människor, och jag har hört så många kloka ord.
Det är något som alltid kommer finnas med mig, något som jag aldrig kan radera. Inte vill jag det heller.

Jag ser när någon har varit med om samma sak som jag. Jag har hört det från flera, att man plötsligt märkt att folk i ens vänkrets, har något att berätta.

Det som är viktigt är att inte gå själv, att aldrig sluta sig.
Det är nog det absolut svåraste, att vräka ut sin själ och sin kropp, för vem som helst, som är villig att lyssna. Men det är ett måste.

Tala högre. Jag hör inte.

Solsken hela dagen.

Å läsken blir bara större och större. Två cola och en jättepopcorn, hälften blev ju förfarao kvar! Det är inte värt det...
Filmen, jamen den var väl festlig! Tycker jag var ett bra initiativ. Lagom var den också. Och lagom är bra, eller hur?!

Efteråt gick vi till Harvest Home. Jag vet inte vad jag tycker. Gillar menyn, å gott är det. Det känns Lagom genuint, å priserna är ju faktiskt bra. Känguru har dom på menyn också, that's great!Jepp.

Han föreslog att vi sparar pengar i ett år, tar körkort i sommar och sedan reser iväg, nånstans. Det kändes bra. Men svårt att planera så, när jag inte ens vet var jag kommer ha min säng i höst.

Nu ska jag äta makaroner med ketchup. Hoppas T vill göra en liten utflykt idag. Annars kommer den här dagen inte heller bli något att minnas. Många sådana dagar den här sommaren, tråkigt.

Det här med bostad...

Ringde till min fd värd. Tänkte att jag kanske kunde få mig en liten lägenhet, ex vid Fridhemsplan.
Men nä.

Med sin mest monotona, tråkiga röst, börjar tanten i luren;

"Då får du ställa dig i StockholmsBostadskö.(som jag redan står i). Om du inte jobbar på bryggeri dvs."

"Nej det gör jag inte, tyvärr. Hehe."

"Otur!" Tjock paus. Lite smånöjd. "Men eh, varför ska du flytta till större då?"Nästan glad.

"Va?Nej alltså vi ska ju flytta isär!"

"Jáháa!"Inte medkännande, utan sådär glatt och käckt. Jättekonstigt.

Lite som att hon själv levde i misär, och bara väntat på att någon skulle ringa och berätta att andras liv, faktiskt inte heller är en dans.på.rosor.

Fuck. Men jag står på plats 45, i bostadskön, för en lägenhet i Midsommarkransen. 41 kvm. Jag kommer ju få den, det e ju solklart.

Ikväll ska jag se Simpsons filmen, med mitt ex. Sen middag. Sjysst.

Månen har har aldrig varit så vacker som i(går)natt

Såg Du månen igårkväll?

Det gjorde jag. Jag tog en promenad ner till bryggan, och där var den. Fullständigt halv, nästan orange, och ofantligt stor.

Jag brukar gå ner sådär, och det brukar vara vackert, och jag brukar ha någon att dela det med. Nu hade jag inte det.

Det viktigaste här i livet verkar ju vara att hitta någon att leva med, om man har gjort det, ska man vara nöjd då, och inte hålla på att krångla så mycket, kanske?
Livet är roligt att dela med någon.

Soluppgångar och snöstormar, torktumling och skivköp, blir så mycket mer färgstarkt, när man har sin käresta vid sin sida. Nu när jag är ensam är allting grått, ungefär lika.
Men, jag behöver däremot inte offra massa timmar av mitt liv till Fotbollsmåndag, eller nått annat manligt.

Ja, det är fan lika mycket slentrian nu, när jag går hem, helt slut och lägger mig i min soffa och käkar choklad, som när jag gick hem, helt slut och förberedde middagen. SlentrianGonattJagÄlskarDig, är nog faktiskt bättre än plastiga komplimanger på krogen.
Vad håller jag på med? Varför väljer jag bort det fina?

Trött måndag.(Aldrig mer Göteborg)

Ödet ville oss inget annat. Vi hamnade i vår bil, runt fyra. Fortfarande lite stel, men vadå, man e ju ung, lite får man ju klara.

El konserto var, bra. Jag hade iallafall roligt, och det är väl det som är viktigt.

Ja, jag skulle aldrig kunna bli någon form av recensent, jag ser inte saker på det viset. Jag skiter faktiskt i otajmade solon, sålänge jag har kul.

"Det var så jävla bra! Fyfan...riiiktigt kanonbra alltså!", skulle jag visst kunna säga, men det gör jag inte, för då undrar folk om jag är döv, och det är jag inte, så det känns onödigt att dom ska tro det.

Vi stod upp i femton timmar, den dagen. Tycker jag var tappert. Efteråt blev det bara ett par öl, på någon Medusaliknande bar.

Å, fyfan, vad jag hatar Göteborg. Det är den absolut värsta stan jag någonsin varit i, och låt mig säga att jag har rest en del.

Människorna, ja det finns faktiskt nästan inte ord för det mina ögon fick uppleva. Jag är nog fortfarande lite chockad. Jag tror inte att jag sett liknande kläder sedan..-92? Å männen hade blonderat hår(!), och små fittskägg. Tjocka var dom också. Jag tror jag såg två stycken, som såg okej ut. Och när man trodde att man skådade något någorlunda snyggt, upptäcktes antingen ett par cowboyboots, eller någon slags dragkedja på låret. Äh, skandal.

Det var en brud som spotta mig i nacken, i McDonaldskön, sedan tog hon på mig också. Och skrek gjorde hon, på den där otroligt groteska dialekten.

Vilken jävla tur att man inte föddes i den där staden, å hoppas att jag aldrig mer har något slags ärende dit.

Imorgon

Nyss hemkommen från jobbet, Ally McBeal på tv4+. När det sändes "på riktigt", gjorde jag alltid i ordning te och kuvertbröd med gräddost, släckte ner i mitt tonårsrum, och njöt av varenda sekund.
Tror förövrigt att det sändes efter Tre Kronor, på onsdagar. Jag tycker att det är rätt så kul nu också, faktiskt.



Imorgon ska jag sova i en bil. Vi hade ett annat förslag, det var att bo i ett konferensrum på tältsängar, för 600 spänn, sista bussen gick vid tolv, annars kunde man låna cyklar, vilket skulle ta ca 20 minuter att ta sig hem på. Vi sa Tack, men nej tack!
Så nu ska vi sova i en bil. Om inte ödet vill något annat...

Regna ska det tydligen göra också. Men det är lugnt.

I en kassa nära dig...

Människor är så lika, så lika. Men, vi tenderar att ha våra små skruvade egenskaper. Det roliga är att egenskaperna, ticsen, också är likadana. Vilket gör det lätt att dela upp människor i olika grupper.
I mitt jobb träffar jag följande;

DenLjusaSättaStreckkodernaMotSigSjälvUlf
Ulf har en lätt stirrig blick. Lägger, med stor möda, ner energi på att göra allt perfekt, streckkoderna emot sig, och varorna med lagom stort mellanrum. Han är nervös, skakar lätt och har ofta rabattkuponger som han ivrigt kastar fram. Han köper ofta dinkelmjöl och laktosfri mjölk.
Ulf är 44-53 år.
SurKärringBrittaMedDåligSjälvkänsla
Britta är osäker. Det märks lång väg. Hon är tjurig, men om hon dabbar sig, kan man få se ett osäkert leende, och hennes hårda fasad rasar. Hon kommer ofta tillbaka med kvittot. Med onda ögon och skälvande röst, uppmärksammar hon missade rabatter och bonuspoäng. Oftast har Britta fel. Hon är nämligen så otroligt rädd att något ska gå fel, så hon hinner inte med sig själv. Britta är 54-78 år.
TystaSötaMorfarEgon
Egons ögon är snälla.Och djupa, i dom kan man se ett helt liv, fyllt av kärlek, förtvivlan, kvinnor och äventyr. Ofta har Egon är speciell lukt. Ibland luktar han gott av rakvatten, morfar, men ibland kan han ha en mer sur arom. Egon lever nämligen, vanligtvis, själv. Han klarar sig, men han saknar sin livskamrat, vareviga dag. Hans matkasse är inte stor, innehåll som knäckebröd och saft är inte ovanligt.
Egon är 74-95 år.
TystaSötaMormorInga
Inga är en exakt kvinnlig kopia av Egon. Man vill bara krama om henne och ge henne en mjuk klapp på hennes fårade kind. Inga hör ofta dåligt, hon ursäktar sig för att hon är så långsam, men behåller alltid lugnet och är så rar, så rar.
Tänk om Egon och Inga skulle springa på varandra, där någongång, vid min kassa. Kanske skulle dom gå hem tillsammans, ta en kopp kaffe och leva lyckligt tillsammans, resten av deras liv.
BrunaNaturligtSnyggaRikaCicci&JohnMedBortskämdaLiam&Filippa
Nyrika. Högljudda."Supertrevliga". Detta par är gifta sedan fem år tillbaka. Dom hjälps åt. Är varandras stöttepelare och bästa vänner. Dom skrattar mycket, och låter ofta sina barn Liam, 4 år och dottern Filippa, 2 år, göra lite som dom vill. Summan av deras inköp ligger oftast runt 2300 kr.
Deras sociala liv är som hämtat ur en PrippsBLå-reklam. Perfecto. Men, är dom så lyckliga, egentligen?
Hon 32, Han 36.
RäknaFemtioöringarMedLisen&PellePlusDerasRödhårigaSkrikigaUngar
Lisen och Pelle har ingen vidare bra ekonomi. Ändå, köper dom mat, godis, kakor och läsk, till ofantliga summor. Blöjor, med rabattkuponger är väldigt vanligt, likaså cigaretter, gärna Menthol. Dom är stressade och högljudda. Ofta uppstår konflikter, som ibland kan utvecklas till väldiga bråk. Lisen har ofta blivit hungrig i affären och därför redan ätit en glass, en banan och en halv fralla som hon kastar fram och vill ha inslaget och kastat.
Ungarna är uppkäftiga, gallskrikande monster.
27-42 år.
SnyggaVältränadeFredrik
Oftast otroligt trevlig, glad och hjälpsam. Köper färdigfrysmat, Red Bull och Cola. Fredrik är singel, tjänar över medel, och är ett riktigt kap, enligt många.
Dessvärre inte så intressant.
26-32 år.
TöntArneIBeigeÅtsmitandeChinos
Det är synd om Arne. Han har aldrig haft någon flickvän, men varit förälskad X antal gånger. Arne är ofta halvflint och har glasögon. Han har Endast beige kläder. Supertrevlig, snäll och jätteglad. Pratsam, men lite osäker. Arne jobbar inom data. Han vill ha barn, men får nöja sig med att runka, då och då. Kan köpa kroppkakor, är i vissa fall en riktig duktig kock, som gärna inhandlar exotiska råvaror.
Arne är 28-48 år.
Rock'n'RollMedHanna&Markus
Snygga, trevliga. Kanske mest normala och lättaccepterade av dom alla. Han skitsnygg, hon likaså. Passar oftast perfekt ihop. Halloumi, fläskfilé och mycket grönsaker är vanliga inköp.
23-32 år.
Rolf&Kerstin=Sant
Det här paret har varit gifta i mer än 30 år. Han skojar om allting, från falska femhundralappar, till tjatiga fruar. Hon har alltid svar på tal. Dom är kära, otroligt synkade, och handlar ofta för mer än vad dom hade tänkt, men ingen skada skedd. Rolf och Kerstin har bra med pengar. Dom är antagligen påväg till sommarstugan ute i skärgården. Barnbarnen har precis kommit till världen, eller är åtminstone påväg.
Rolf och Kerstin kan också handla varochenförsig, ibland. Men då märker man att det är något som saknas. Hon är inte van att dra kortet, han har svårt för att packa.
Rolf och Kerstin är 55-70 år.

Jag har säkert glömt någon kategori. Tio stycken olika typer av människor blev det.
Jag gillar typ två av dom.
Borde kanske byta jobb.

Klädcheck

• Klänning till Fredag,helst brundaskig X
• Skor till Fredag X
• Någon form av pantalones X
• Fin väska X
• Något jackaktigt X
• Tunikaklänningaktigt X
• Kjol?aktigt
• Mer skor? X
• Scarf
• Jeans, kanske

Klänning från Fröken Söt.(Plus två st från HM) Skor, gamla kil. Nya pantalonger blev det allt. Fin väska, fanns visst uppe på vinden, topp. Jacka, kort med stora knappar. Tunika, japp, visst hitta jag det! Ingen kjol dessvärre, skulle behöva en, ja. Mer skor? JA!Impulsköpte från Tradera. Ingen scarf. Inga jeans.

Jag är nöjd och glad!

Snart är det fest! Och då ska jag vara full och glad. Nu har jag druckit tillräckligt med vin för att känna mig tillfreds med mig själv igen. Det är bra.

Imorgon ska jag jobba. Det är dumt. Chip å hej

Friday on my mind...

Ensam,Igen

Varför kan jag inte urskilja om det sug som jag känner, är efter cigaretter, eller choklad.
Det var någonting som jag uppmärksammade igår.
Det börjar bli svårt.

Jag drog på mig den grå tunikan och stampade in fötterna i mina nu, välanvända sandaler. Som vanligt fick jag leta efter min väska ett bra tag. Mobilen, varningssignal, batteriet;slut.
Fan.
Låsa dörren. Fan, sopporna. Kondom-och-ciggfylld till bredden, gammal frukt, riktigt illa.
Ut genom porten. Kvavt. Kyligt.
Får upp en cigarett, arg gubbblick. Skakar. Längst nere på botten, snart kan jag inte andas mer. Går mot affären. Allting snurrar. Viker in på en tvärgata. Lutar mig mot väggen. Suger i mig det sista av ciggen. Ensam i Stockholm. Själv, ensam, själv, ensam. . .

Fötterna känns tunga, fortsätter mot affären. Köper två paket nudlar och en stor Marabou. Tjejen i kassan är tråkig, hon är tråkig, men jag är värre. Jag tänker att hon är seg, sedan tar jag mitt kvitto och går hemmåt.
När jag går förbi videoaffären funderar jag på varför jag inte hyr film när jag är själv. Jag är inte intresserad. Jag blir rastlös, uttråkad. Eller är det bara som jag tror? Har jag någonsin hyrt film själv, nej, herregud, det har jag inte.

Uppe i lägenheten. Luften är slut. Upp med alla fönster. Korsdrag, skönt. Fyller en flaska med vatten, lägger mig i soffan, äter choklad, dricker vatten, äter, dricker.
Det kryper innanför skinnet. Men snart känner jag mig lugn igen.

Imorse vaknade jag av att jag grät, det gjorde ont i kroppen. Jag är slut.
Snart rasar jag. Jag känner det.

Är det mig det är fel på?

Jag är så jävla irriterad på människor, i allmänhet. Och varför måste det vara så att när man är lite trött, lite tjurig och en smula arg, så dras människor till en, dom knuffas och rapar, stirrar och skriker.
Jag försöker se arg ut, stirra tillbaka och röra mig ryckigt, men det triggar bara monstren ännu mer.
När ska jag få känna frid?



Och varför, är det så jävla speciell belysning i provrum? Speciellt på Åhléns, det är någonting med luften där också. Så fort jag kommer in i deras dova belysningar börjar det snurra, och inte långt därefter kommer kväljningarna.
Då brukar jag mima till mig själv i spegeln "Fan va ful du e!" Och så putar jag ut magen, trycker tungan, likt ett mongo, mot underläppen, därefter tittar jag i kors, å sedan vrider det sig i magen och tårarna bränner. Jag kan verkligen se ful ut. Kan alla det, eller är det något fel på mig?

Igår la jag märke till en grej. Jag vet att jag gjort det en ganska lång tid, men inte reflekterat över om det är konstigt eller ej.
När jag är, oftast, i badrummet, typ för att borsta tänderna och göra mig nattfin, så mumlar jag. Jag mumlar om konstiga saker, det bara kommer, och jag vet inte ens vad det jag säger betyder. Igår sa jag, med dov röst;
"Han vill inte ens vara med dig, tjockis." och sedan "Men du då, är du så bra då?"
Jag vet inte vad jag menar med det. Jag vet inte vem Han är, och inte heller vem Du är. Är det jag...och jag? Håller jag på att utveckla en multipel persona?


När jag äntligen pallrat mig upp ur soffan, satt på mig skorna, med jackan i högsta hugg, ringde dom från jobbet.
"Du behöver inte komma in idag."
Det var helt fucking jävla underbart. Det har nog aldrig känts så bra. Jag är glad. Nu ska jag ta det lugnt och vara med mig själv. Det kan vi behöva.

Perfect day

Oh it's such a perfect day,
I'm glad I spent it with you.
Oh such a perfect day,
You just keep me hanging on,
You just keep me hanging on.

Ja. Efter en fruktansvärd köpakläderdag, lönehelg, slutrea, ångestattack, så träffades H och jag för att käka middag.

Jag ställde in mig på en tidig kväll, kanske jobbiga diskussioner osv.

Men icke.

Vi köpte mat och gick upp till mig. Han hade tagit med sig mängder av vin, vilket kändes skönt, bra och gott.

Efter en trevlig middag, blev det dans i hallen, Louis Armstrong/Ella Fitzgerald på högsta volym.

Svetten rann, och jag kom på mig själv med att tänka att jag inte skrattat så mycket på ...väldigt, väldigt länge.

Öppnade därefter en till flaska vin och slog oss ner i soffan, för att sedan börja spela gitarr och sjunga (!) vilket vi under våra sex år tillsammans, typ Aldrig har vågat göra.

Vi satt sådär, till framåt fyra, fortsatte sedan att roa oss med varandra, på annat sätt. Och det kändes såå bra!Allting.

Nu imorse vaknade vi till liv i lugn och ro, gick ner till pizzerian, tog en promenad i dugg/störtregnet, sedan tillbaka till lägenheten för att kramas under täcket.

Kvällen tillbringade jag hos mormor, med stek och marängsviss. Yummy! Borde bli en regel att göra sånt på söndagarna...jag vet, typ som en Söndagsmiddag!

Friday on my mind...

Back in town

Hemma igen, stod inte ut med all den friska luften, fridfulla fågelsången, det stillsamma kvällsregnet, och framförallt inte med Systers eviga tjatgnatskrikgräljobbigamänniskabråk. pust å puh. så jävla skönt att vara ensam,igen.

Jag har blivit betalad. Känns så himla bra. Imorgon ska jag uträtta ett livsviktigt ärende. Jag ska unna mig själv en helt ny garderob. Från tåvärmare till öronblingblingkrafs.

Igår spelade H på el festivalo. Kändes skumt. Hm. Oftast så känns det bra att ha lite koll under sådanna förhållanden, och (inte) konstigt nog så smög sig en välbekant känsla av oro, lite(mycket lite) svartsjuka och illamående in i min maggrop.

Drog iväg ett "spontant" sms, med lyckönskningar, verkade uppskattat. Saknar min man. En smula. Men bra,bra att vara själv och kunna tänka.

Ev. inköp under morgondagen;

• Klänning till Fredag, helst brundaskig
• Skor till Fredag
• Någon form av pantalones
• Fin väska
• Något jackaktigt
• Tunikaklänningaktigt
• Kjol?aktigt
• Mer skor?
• Scarf
• Jeans, kanske

Listan kan göras lång av kansken. Ska bli intressant att se vad jag hittar. Ja.

I helgen är jag solo i huvudstan. I 47 och 1/2 timme till, räknar jag rätt då? Fan va mysigt jag ska ha...hm.Undra vad jag kommer att hitta på.

Kanske ska jag, vakna tidigt, dra på mig ett par gamla gymnastikskor, promenera Stockholm gata upp och gata ner, i soluppgången. Slinka in på ett kafé, kanske vid Zinken, äta en kanonfrulle.

Vandra hemåt, duscha, klä om, shoppa tills jag rasar. Sätta mig på ett favorithak, ta en öl, käka nått från barmenyn, å bara vara, själv. Kanske fortsätta med drinkar, i min ensamhet, på en klubb, med bra musik.

Varför, Migsjälv, är det en omöjlighet? Varför skulle det aldrig falla mig in att göra så? Är jag rädd för mig själv? Kanske rädd att upptäcka att jag inte har något gemensamt med mig?

Inget att prata om, inget att relatera till, och för att undvika en sådan jobbig, obekväm tystnad, är det kanske bäst, trots allt, att jag inte träffas alls. Hm.

Do The Loco-Motion

Ledig dag. Fabulous!
Kaffe med E på Nytorget. Blev ingen K, ska till henne imorron på inflyttningsfest, istället. Hon har fått något rivningskontrakt i Kristineberg. Verkar sjysst.



Själv ska jag tackat nej till lägenheten i förorten, trivs lite förmycket med god ekonomi, i min soffa på Söder.

Sitter och håller på med en förfestblandskiva. Plötsligt kommer jag på mig själv att sakna blandbanden. De kunde man ju hålla på med hela tiden.
Hade alltid nån ny idé för en kanonmix, som jag satt och bockade av i en speciell skriv-blanbands-bok, vartefter de kom in på tapet.
Nu sitter jag vid min laptop, med LimeWire och Windows Media Player, till hjälp.
Känns plastigt, men bekvämt.

När jag går igenom min låtlista så märker jag att jag;

• är dålig på att förnya mig
• anser att musik att förfesta till inte kan ha gjorts efter -72
• gillar att dansa till låtar med ordet "twist" i
• tycker att det är kul att ha med Suntrip, trots dålig ljudkvalité och med en aning stämningsdämpande effekt(?)
• gärna lägger ner 5 timmar på att hitta en låt som "Simon Says", då jag ser framför mig hur alla står i en ring och kämpar med att följa instruktionerna

Ja.oj ja.

Jävla liv

Idag var jag och tittade på min blivande lägenhet(?). Jag trodde att den skulle ligga på nedre botten, med uteplats och grejer. Det gjorde den inte. Den var istället högst upp, alldeles intill motorvägen.
"Men nej, man hör ingenting!"Visst.
Huset är väldigt fult. Nybyggt, "fräscht", trist och osmakligt. Med en hyra på 4200 kr, för 33 kvm.
Jag vet inte riktigt om det är så smart av mig att tacka ja, men det känns ju inte direkt enkelt att få ett förstahandskontrakt nuförtiden.

Käkade middag på italienare i Bergsunds strand. Sedan promenad till Fridhemsplan, via Hornstull och Västerbron. Höll instinktivt på att gå hem till oss, när vi kom på att vi faktiskt inte bor där tillsammans längre. Kändes konstigt. Han följde mig istället till bussen.

Då funderade jag över varför, i hela fridens namn, det skulle/är vara bättre att sitta på en buss mitt i natten, helt själv, hem till ingenting i en tom lägenhet, istället för att gå hem till sin varma, snygga lägenhet, med mysigt sällskap.
Har inga svar. Är tom i huvudet. Har jag bara bestämt mig för det här, har jag inte förmågan att känna riktiga känslor längre??

Imorgon ska jag träffa K. Det ska bli mysigt. Vi har inte träffats på läänge, hon och jag. Hoppas hon är samma som förut. Har så svårt för när människor bara ändrar på sig.
Varför har jag det?

Och det som mitt öga fastnar på...

Pale brown eyes

Nej, jag vill inte se;

CSI,
Fotbollsmåndag,
skära ut barn ur kvinnor,
bilracing,

Jag är inte intresserad.
Därför ligger jag här, igen. Zappar mellan kanalerna, fastnar oftast vid reklamerna, trean-blod, fyran-boll, femman-ah, flintastek, 29.90 kr/kg..

Jag är så otroligt trött på allt med kuk, och samtidigt så extremt fascinerad. vet inte alls hur jag ska förhålla mig till mina känslor.
Idag märkte jag att jag slutade andas i säkert 20 sekunder, vid upprepade tillfällen, när jag såg något som jag fastnade för.
Exempelvis.

I affären, 13.26.

Jag :"Lalanatata...!!!...oups." Stannar till, tar ett steg tillbaka, lättar på käkarna, spaghetti-ben, pirr i magen, tjock i huvudet. "andas för fan, andas!"
Han: "Oum...bananer, eller kanske päron. 18.90...eh fan.eller jo..."

Götgatsbacken, 18.52.

Jag: "Lalanatata...!!!...oups." Ramlar baklänges, slår upp hela huvudet. Blöder, blöder, blöder. Överallt. Raggraden- av. Rakt på mitten.

Han: "...(?)"

Jag kan för första gången i mitt liv inte gråta. Jag pressar fram, kanske åtta, tårar. Sen torkar jag kinderna, och gör något annat. Jag känner mig chockad och rädd.

Är det för att jag är lycklig? För att jag vet att jag har tagit rätt beslut och att allt kommer att bli bra? Eller är det för att jag har blivit iskall. Jag kan inte längre känna, fel i systemet..

Jag vet inte.

När blev solen gul? Jag bara undrar.

Det är någon som bankar i väggen. Men jag väljer att inte bry mig, för jag är cool. Jag bankar Alltid i väggen när jag känner mig störd, eller på något sätt upprörd. Jag tycker att det är viktigt med integritet osv. Men vem kan störas av Chapeau Claque?

Igår ljög H för mig. Det gjorde ont. Det fick mig att inse att jag faktiskt På riktigt inte kan leva i ett förhållande där jag hela tiden måste vara orolig eller beskyddande. Jag vill aldrig mer ge nått av mig själv till någon person. Iallafall inte på mycket lång tid. Jag vill vara min egen. Det är ju det jag vill.

Igår höll jag på att regna bort. Trots det släpade jag mig upp, ett på natta, ur min soffsäng, för att hälsa på Vänner på Fritz's. Det var en oförskämt trevlig kväll.

Jag längtar efter solen. Fast egentligen hatar jag sol, men inte lika mycket som slask. Regn är svårt att hata, även fast jag tycker mycket illa om det.

Snart fri, snart egen, snart bara, endast, Jag...

Ont

Det gör så jävla ont att skada den man älskar. Och det är så jävla svårt att lita på att dom tankar man har, faktiskt är de bästa. Hur fan ska man veta det?
Jobbigt läge, må jag säga. Aj.




För övrigt var färja absolut min grej! Hah. Helt otroligt.
På terminalen höll jag på att svimma. Jag hade en klump i magen som bara växte och växte enda fram till första drinken i -danssalongen-. Helt jävla fabulous!

Jag tror aldrig jag sett en sådan udda människoskara. Medelvikten måste legat runt 110 kilo. Inte för att vara elak, men sanningen måste ju ut.
Alltså inte för att jag blev förvånad men...jaja enough.

Jag dansade, typ 18 st "danser". Med en otroligt sexig karl, född -42, upplevelser kan man ju aldrig få för många av...
Ena systern upptäckte ett latent spelberoende, medan den andra upptäckte aktiv alkoholism.
Mormor, på sina 151 cm, knatade runt för fulla muggar och svärmade, med sig själv.

Ja, oj. Kanske blir en sväng till, nångång. Om jag inte återfått förståndet då.


Jag har förövrigt fått lägenhet! Känner mig upprymd, men rädd och lite ledsen. Nu är det alltså dags att gå vidare i livet, ensam, på riktigt.
Utan min bästa vän, älskare, livskamrat,
fy fan vad illa jag mår.

När duellen är över

Kanske du behöver mej

när premiären är över och en kniv av NEJ

darrar i bordet bland tömda glas

och blommorna har vissnat i sin vas.

Kanske du behöver mej

när facklorna slocknat

och blixtarna börjat slå ner.

Men, min vän... behöver jag dig då.

Kanske jag behöver dig

när månen och stjärnorna skrämmer mig.

När golven knarrar under min fot

och pantern smyger i nattens sot.

Eller när vindarna doftar hav

och jag vill ha nån att dela min längtan med.

Men, min vän... behöver du mej då.

Åh, jag vill ha dej, vill ha dej, det är dej jag vill ha

inte hanar som spänns och väntan på en viskning: Dra!

Inte ekot igen av skotten som ljöd.

När duellen är över ligger en av oss död.

Snön är försvunnen, den försvann igår.

Gatorna dammar, snart är det vår.

Jag åkte upp i tornet och såg ut över stan.

Såg ditt hus i mängden och på taket sprang barn.

Kanske vi behöver nån

som fångar oss i flykten, gång på gång.

Men, min vän... behöver någon oss.

Igår

Tog med mig El Dog och begav mig till Medis, där min vän väntade. Vi käkade i Fatburen och snackade allvar i några timmar.
Bålsta blev inställt, kände mig alldeles för knäckt. Skulle aldrig klarat av att åka hem från Stockholms kisshörna mitt i natten.
Istället käkade jag middag med föräldrarna på taket, riktigt trevligt.

Efter det blev det bio med T och E. "Blades of Glory".
Blöblabla. Ja , den var jätterolig, oj oj vad jag skrattade. Hela tiden!. Jomen det är säkert!
Dom tyckte att den var skitbra, jag sa inte så mycket. Låtsades hålla med för att inte uppröra.



Men jag är rolig, och jag skrattar mycket, annars, men den var ju så otroligt jävla platt. Jag försökte verkligen, tog i från småtårna och försökte börja bubbla, men , nej.
Nått som jag däremot intar position;dubbelvikt för, är Monty Python and the Holy Grail.
Kokosnötterna som klapprar är fantastiskt, även svärdscenen, när han drar sig fram efter att ha blivit stympad. Underbart.

Ska börja packa väskan för min Ålandstripp. Tänkte iof typ ha med mig en tandborste. Känns lite överskattat att ha med sig ombyte etc.
Undrar om man kommer få ragg. Har ingen erfarenhet, vet inte alls vad jag har att vänta mig. Kanske bäst att packa ner dansskorna iallafall?!

Mormor ringde mig igår;
"FY FAN VA KUL VI SKA HA IMORRN!"

Jag hoppas att jag kan leva upp till hennes förväntningar.

Av alla ställen.

Nyss hemkommen, nyduschad, nyknullad, kl nio på morron!Tycker jag var spänstigt gjort.

Mycket trevlig middag igår, stoora öl..mmhm. Promenad över S:t Eriksbron och hem till "oss". AC/DC -77, mer öl, whiskey, titt i fotoalbum, nostalgiskt prat, sånt som vi pratat om hundra gånger, vi vet båda att vi vet vad vi vet. Ändå säger vi "Åh å kommer du ihåg...ah..hah?"

Idag ska jag träffa vänner och käka lunch. På Cozy av alla ställen, det var mitt förslag, och jag tyckte det var ett alldeles utmärkt förslag igår, nu vet jag inte riktigt.
Anar att det kan bli McDonalds bredvid istället, dels pga av $, dels pga att det är sånt vi gillar.

Senare ska jag ut till Bålsta, av alla ställen, titta på vildsvin och dricka vin.



Imorgon bär det av till Åland, av alla ställen. Ska åka Finlandsfärja med mormor och systrarna, gav det i födelsedagspresent till tanten, hon är nog helt lyrisk och sitter och laddar vid det här laget.
Man måst' ju ba' tycka om 'na.

Jepp.

Semester...yeeh

En veckas efterlängtad semester står nu och bankar på dörren. skönt. Det är fint väder. skönt.
Bok i park.skönt. Senare hamburgare på Peppar. Superskönt.

Kaffesugen och stel i ljumsken. Helgen har varit pretty hård. Fredagsvinmys.LördagsvinfestölDebaser.Söndagsslappångestsms.
Det lät kanske inte så hårt, men d va dä!



Åker till landet i veckan tänkte jag, kan ju inte gå runt och vara blekfis hela sommaren. Ska pressa som aldrig förr, har nog aldrig gjort det om jag tänker efter, men men brun ska jag bli iallafall.


Till hösten kommer jag;

va brun
ha ölmage
äga ett förstahandskontrakt av lägenhet
blivit av med 1400 spänn på Stonesbiljetter
Inte sett Stones eftersom jag blivit grundlurad
suckat klart över att jobba sex dagar i veckan
vara livrädd för att jag sedan är färdigutbildad.hjälp.

Nu gick solen i moln, kaffekokaren har slutat puttra och jag ska gå och göra en macka.

So, play for me

Hemma igen efter låångt arbetspass. Usch, är helt slut. Det är så speciellt att jobba kväll, man blir så speedad. Nu kommer jag säkert inte kunna sova, trots att jag är fruktansvärt trött, förrän tre-fyra. Jobbigt.



Jag har en hund. Hon är det sötaste man kan tänka sig. Men hon är inte sådär "jag sitter i en väska och har kjol och knästrumpor", nej, hon är som en liten vargunge. Fruktansvärt självständig och bestämd, och med ett hjärta av guld.

Hon älskar musik. Bra musik, bara bra musik faktiskt. Det märkte man redan när hon var en liten liten valpflicka.

Hon gillar speciellt Exile on Main St och Between the Buttons, alltså på riktigt. Så fort man sätter på nån av skivorna kutar hon in i rummet, hoppar upp i något bekvämt och somnar på stört. Jag tror iallafall att det är ett gott tecken.

Något som jag inte vet är bra eller dåligt är när munspelet åker fram, då kutar hon också till det aktuella rummet, men sätter sig istället och ylar, hysteriskt med i melodin. Antingen hatar hon det, eller så sjunger hon, jag vet inte.

Hur kommer det sig att man kan älska någon som aldrig har sagt ett ord till en. Någon som man inte alls vet om den delar ens tankar och värderingar. Eller för den delen, ens har några tankar.

Vare sig det är en hund eller människa, så är det ju så lätt att förälska sig i det man inte vet någonting om.

Jag har varit kär tvåhundrafyrtioelva gånger i människor på gatan, i affärer osv. Och det är så lätt att bli besatt av sådana kärlekar. Varför kan man inte nöja sig med det enkla?

Bara en enda jävla gång?

Bra början på en bra vecka

Okej. Idag är det alltså onsdag.
I måndags var jag och E på Debaser, träffade S som i vanlig ordning såg helt fantastisk ut, hade nått litet fult ragg som vi inte alls förstod oss på. Usch.
När ölen var uppdrucken och utpissad begav vi oss mot cheesburgare. Natten slutade med en mysig promenad hem till mig, blev liggandes på hallgolvet, i vilda diskussioner om livet..tror jag.

På morgonen vaknade jag smått bakfull, svettig och förvirrad. Vi gick ner till Skåningen och käkade toasts och drack gammalt, men gott kaffe. Vilade ögonen på en viss personal, i en viss affär, på andra sidan gatan..ohahum..

Dagen fortsatte i affärer och framåt fem tog vi farväl. Gick hem, åt, duschade, bytte om. Tog en flaska rött och begav mig mot Slussen, där jag träffade min lika uppfräschade vän igen. Tog en sväng upp på Mariaberget. Shit vad fint det är där.
Gick till Pet Sounds för en öl. M var där, såg inte mig. Där kan man snacka sexuell utstrålning, och rock&ölfett slår aldrig fel, H o t.

När man ser någon på stan, som man inte har sett på flera år. Och det inte var meningen att man ens skulle vara där vid den tidpunkten. När man träffar någon som man pratat om att dela sitt liv med, fast med glimt. När man ser den personen fylls ett tomrum som man inte visste fanns.
Man inser att man inte visste att man kanske tyckte om den personen såpass mycket.
Man vill ju vara hans vän, men man vet att man är så olika. Därför hälsar man inte ens när han går förbi. Trots att man verkligen skulle vilja. Det är väl att spotta Gud i ansiktet...

Stockholm

Nu är helgen över. Fylla, magsår, kaffe 4-ggr/dag och alldeles För mycket mat har gjort mig tjock, slö och medfört en gnutta ensamigen-ångest..
Det blev ingen dans kring stången, i alla bemärkelser, men senare fläska jag till ordentligt på dansbanan. Ragga upp nån nioåring (misstänker att han la på ett år eller två by the way), han ville adda mig på msn, och visst, självklart ger jag min adressen. Vågar nu inte logga in och kolla om han tagit mod till sig..

Herregud. Jag ska verkligen börja tänka över min alkoholkonsumtion.

Vän och jag pratade om hur vi ska gå ut. Jag undrade varför hon inte längre är På. Hon vet inte. Säger att det blev för mycket förut och att det varje gång medförde en så stark ångest att hon nu har fått någon slags negativ betingning till alkohol och hög musik.
"Men...vi kanske ska prova att inte dricka så mycket." var mitt förslag.
"Men det är ju då jag blir sådär negativ" blev hennes surkommentar.
"Jaha"
Vi pratade vidare om att droger kanske är våran grej, återgick sedan till idén om att prova med att jag ska dricka lite och hon mycket.
Det kan funka. Är inte säker. Värt ett försök.

Var på Aya Sofya häromkvällen. Tzatsikin var gudomlig, måste jag säga. Men, servitrisen spillde ut min -nästan fulla- öl, och menar på att hon självfallet kommer ut med en ny -halv- öl.
"Jag kommer snart med din -halva- öl"
"just det, din -halva- öl, alldeles strax"
Hallå där fröken...spill inte ut min öl utan att ge mig tillbaka den...och helst mer därtill. Tycker det var högst märkligt.

H var på B Olssons, därför tyckte han att det var en bra idé att vingla förbi här mitt i natten. det tyckte jag också.Mysigt.
Idag sa vi iochförsig att det nog var slut på riktigt. Ska träffas i veckan och prata om någonting som han ska tänka ut...oj jag orkar inte mer.

Fick två pavor vin som midsommargåva på jobbet...tyckte jag var sjysst. Nästa vecka har jag semester. Då kan jag knäcka mina flaskor. Det går nämligen inte nu eftersom jag jobbar kväll/morgon/kväll/morgon osv. Skit .

Fit for life

Japp.
Luggen är klippt och övriga håret (inkl lugg) är färgat härligt brunbrunt.
Hoppas jag är nöjd imorgon också. Det vore inge bra annars.

Syster var här och åt, hon är snart färdigutbildad undersköterska. Såå duktig. Men hon jobbar alldeles för mycket, med mina mått mätt. Tycker förövrigt att hon ska dumpa sin sambo och bo med mig istället. Fuck vad skoj vi skulle ha.
Vi är ganska lika.Har inga hämningar, överhuvudtaget. fy fan.

Kan förövrigt inte sova. Slötittar på Simpsons.Jappalidudelidapp.

Imorgon är det jobb, börjar nio, tycker det känns hemskt tidigt. usch vad lat jag blivit.
Ska träffa Honom imorgon, efter jobbet. Vi har lite olika tankar om allting, känns det som.
fan, jag vill käka, mysa och knulla.
Tror att han vill typ promenera och vara vänner.
Skulle vara så sköönt att få sova "hemma" i min gamla säng.Nuförtiden bor jag i en soffa.

Vän och jag pratar om att åka å se Stones.Det skulle faktiskt vara skitkul, härligt att göra av med dom här jävla stålarna jag sitter och drar in.
Jag var iochförsig inte så imponerad sist dom var här, iallafall inte på Stadion. Men det känns ju coolt ändå...

Kollade "rolling like a stone" igår. Fan, fint det där. Jag förstår faktiskt inte att 40/50-talisterna klarar av att leva i dagens samhälle. Iof är det ju dom som skapat det. Va fan gjorde dom det för?